Majoriteten av mina gamla och nyare vänner har skaffat familj, vare sig det är man, pojkvän eller barn (det är det där med barn som är mest utpekande för tillfället)

Och här sitter jag, 28 år fyllda och vågar inte ens skaffa mig en pojkvän.

Varför? Jo för de jag fattar intresse för är antinger gamers och befinner sig långt bort, läs andra länder, eller gamers och befinner sig långt bort, tänk er andra sidan sverige, eller gamers och är deprimerade eller gamer och helt enkelt intresserde av någon bättre än mig.

Jag har de senaste dagarna varit grymt vresig, rent av arg och jag vet inte varför jag känner så. Det känns som om hela min värld trasas sönder, inget går så som jag vill och jag tappar kontrollen över mitt eget liv.

Jag känner mig sårbar, så som lunget innan stormen, något dåligt kommer att hända, jag känner det på mig så himla starkt. Känslan av att jag kommer förlora något eller någon bankar på min själ. Jag vill inte, jag kan inte förlora någon nu, aldrig någonsin igen. Jag orkar inte det. Jag går sönder.

Jag har gymkort, har inte gått på över en månad, har visserligen varit sjuk vid 2 tillfällen, men använder det som svepskäl till att inte gå, jobbiga tider på jobbet, minsta lilla sak som går att skylla på använder jag. Jag äter bara skitsaker, jag går inte upp i vikt, men jag går inte ner heller. Vilket jag måste. Är jag så nära att ge upp om allt att jag inte bryr mig alls längre?

Vad behöver jag för att kunna motivera mig sj?

Vad behöver jag för att kunna leva normalt?

Vad behöver jag....

Jag fortsätter le, jag fortstätter skratta, bara du förstår att jag mår så jävla ruttet som jag gör. 

Ingen jag bryr mig om har någonsin läst mina tankar här, ingen kommer nog någonsin att göra det.

Snälla, riv ut mitt hjärta ur kroppen på mig.

Då vart man tillbaka här igen efter snart ett år,  detta har tydligen blivit min årliga blogg för att validera det gångna och dömma det kommande året.

Mycket har hänt under 2014 ett hår som jag hade stora förhoppningar för. Många stora och små planer. Men framför allt hopp om kärleken, jag trodde att jag hittade Honom, för allt kändes så himla bra! Men ack vad fel man kunde ha då.

Vi hade det bra tillsammans trots att det var över stor distans vi försökte överbrygga, men i slutänden var jag starkare än vad han var och det slutade i avsky och irritation över hur han hanterade situationen.

I samma veva började jag gå i tankar på att äntliga ta steget mot förändring i vardagen, under en längre period hade jag försökt flytta mitt boende närmre mitt jobb då pendling började ta på mina krafter, som tur var dör en räddande ängel upp på oväntat håll och en nära vän förelog et komboskap som jag först hade mina tvivel om ifall det skulle funka samt om det var allvarligt menat. Ett par månader senare så bodde vi tillsammans och har nu gjort sedan i somras, vi trivs ihop, det går bra, det går frammåt. Tillsammans kämpar vi mot gemensamma mål att ta oss framåt i livet att ge oss själva en högre status  i sammhället.  Vi vill båda lägligt nog studera på samma högskolelinje, av olika anledningar och med något olika mål. Men innan vi kan göra det har vi en del delmål att nå. Tillsammans kämpar vi nu med problemet som kommer att ge oss chansen att ta sista steget i rätt riktning, Mattematik. Vi hatar det båda lika mycket som vi behöver det.

För ett par månader sedan började jag prata med en kille från Nederländerna, låt oss kalla honom Rob. 

Vi snackade i ca 3 veckor och kom skitbra överens, lite oskyldigt flört och hade kanonkul ihop när vi spelade. Alla mina vänner, både irl och online vet hur mycket jag hatar att träffa folk irl som jag mött online, denna människa var inget undantag för hur jag kände. Efter dessa få veckors umgänge så framkom det att hade en resa inplanerat till sverige inte långt framåt i tiden, snarare knappt en månad,  Dreamhack, varhe gamers dröm. Jag har vart där själv och lanat ett par gånger och gillar det själv, jag skämtade om att jag kanske skulle åka upp dit en dag då det lägligt nog bra ligger ca 1,5-2 timmar ifrån där jag bor. I planen ingick att jag bara skulle åka dit och *stalka* honom då jag sa att jag inte vågade träfffa honom. Det vart först en vecka innan som jag verkligen bestämde mig för att åka dit i alla fall,  utan att säga det direkt till honom. Även när jag var där så kunde jag inte bestämma mig för om jag skulle våga träffa honom eller ej. Lilla tjocka jag  skickade en bild till honom på stället som bevis på att jag faktiskt var där, men meddelandet att jag gömmer mig! Det tog mig över en timme att våga träffa honom, under tiden gjorde jaghonom skitnervös och jag hade med mig 3 av mina manliga gamervänner som lägligt mog var där. Men jag gjorde det! Hela jag sakade av nervositet när jag vågade mig fram, hela tiden förväntade jag mig att han skulle se på mig med avsky och ogillande, jag har aldrig påstått att jag är liten och nätt, men heller aldrig påstått att jag är lite större. Så jag förväntade mig det värsta.

Det värsta blev det inte, men allt var bara AWKWARD. Det va verkligen en konstig känsla, vi snackade lite, vi gick runt lite och jag fick träffa några utav hans vänner som var med på resan och som jag pratat och spelat lite med också. Ganska snart var vi tvungna att åka hem igen, och  en känsla av besvikelse blandad med lättnad föll över mig, samtidigt som jag blev arg och ledsen över att de roliga veckor som vi hade spenderat tillsammans skulle ta slut bara för att jag var jag, lite udda lite tjock och lite feg.

Jag önskade att jag hade kommit på ett svepskäl till att inte kunna åka dit alls och bara fortsatt som innan, jag gick omkring och var arg hela kvällen och sedan kommande dag.

Men vet ni vad, inte ett ända skit hade förändrats, vi spelar varje dag, SMSar varje dag, pratar flera timmar på skype och har allmänt roligt tillsammans. Vi kan skämta och småflötra med varandra och det känns så förbannat jäva skönt! I mina ögon är det vänskap, det kommet nog aldrig bli något mer än så, av flera anledningar, han är snygg- inte jag, han bor i Holland- inte jag, han är gamer- aldrig mer, and so on and so on.

Under samma veva som vi snackade som mest innan vi träffades så pratade jag med en annan kille från- höro häpna- sverige! Dock från andra sidan sverige men ändå, samma land för en gångs skull! Också denna en gamer givetvis, vi skulle träffas i mellandagarna, allt vart planerat.  Dagar och så, Han va den som var mest drivande till att träffas men det kändes bra, för han skulle komma till mig och inte tvärt om. En vecka innan dess så fick han problem med sin dator, som en true gamer så var det viktigare att fixa den än att hälsa på mig.

Så jag återgår till mitt första beslut, när jag började spela. Datea aldrig en gamer Anna, dont do it! Lyssnade jag någonsin på mitt eget råd? Nej, gör jag det nu? Jag hoppas det. 

Nu skulle jag egentligen fortsätta skriva mer om året, och det kommande åtet, planer drömmar och önskemål. Men Rob kallar, han vill spela med mig :) Jag återkommer senare och skriver av mig lite mer!

Lots of love and respec to ya'll.

<3 Anna <3

That tingeling feeling inside when your heart skip a beat,  is it really what i feel?

Kanske är det så att jag har funnit dig? Dig som jag kan spendera mitt liv med. 

Bara tiden kan avgöra, och ja hoppas att jag inte fegar ut denna gången, som jag alltid har gjort innan, utan att ge det en chans.

Redan första gången vi pratade så kände jag det där lilla extra, som vart obesvarat då du redan hade en annan person i ditt liv. Så jag valde att bli din nära vän på avstånd, för avstånd imellan oss är det. Det finns barriärer imellan oss som är svåra att ta sig igenom, språk, hav och land. Men om du vill så vill jag med.

När det tog slut för dig och henne så fanns jag där, din vän med en axel och ett tröstande ord. Jag ville bara att du skulle sluta vara olycklig och må bra igen, så jag stöttade dig när du tydde dig mot en annan som du sedan förklarade uppkallade kännslor innom dig. Go for it! sade jag om det gör dig lycklig.

Sedan den där natten när vi bara skrev och skrev med varandra, att det framkomm att det inte bara var jag. Att det redan när du var lycklig med henne hade smugit sig in en tanke hos dig, att kanske är det någon annan du vill ha.

Det slog mig aldrig att du trodde att jag inte kände något för dig, jag trodde aldrig att du någonsin skulle vända din blick mot mig och se igenom mina känslor för dig.

Nu rivs mitt hjärta utav ångesten över att våga chansa, ångesten över att ge mitt hjärta till någon annan. Vågar jag chansa på att det blir vi för alltid? Kanske jag skall chansa på att det först blir vi över huvud taget och sedan segla dit vinden för mig.

Piece out

Det finns så mycket som jag vill skriva, så mycker som jag behöver göra mig av med och glömma, men varje gång jag väl sitter här så får jag total blackout.

Jag känner mig ensam, jag känner mig sviken och dåligt behandlad av männiksor som jag litade på, människor som verkligen betydde något för mig. Kanske jag är dömd att bli sviken resten av livet.

Kanske är det meningen att jag skall fortsätta i mitt tomma skal och tycka synd om mig själv.

Jag failar så hårt som det bara går i alla fall. Endast här i min ensamhet kan jag erkänna för mig själv och random människor att jag skämms så hårt över mitt failanda att jag inte ens vågar möta min egen syster face to face. 

Jag vet inte vem jag har svikit mest, mig själv eller henne. Det va ju hon som pushade mig, det va ju hon som fick mig att ta det där steget som jag verkligen behöve. Och nu har jag tagit 10 steg tillbaka. Jag skäms.

Nu tog allt slut, finner inga mer ord. Ord som jag ändå sparat ihop under ett par månader.

Jag tror att jag skiter i detta och går och lägger mig, får försöka imorgon igen.

Godnatt säger hon som är dömd att vandra på jorden ensam.

Ja du mamma lilla, nu är det 16 år sedan du lämnade oss för alltid.

Det kanske är därför jag missade bussen igår, sov dåligt i natt och vaknade sur och grinig i dag. Känner jag mig själv kommer jag gå omkring grinig hela dagen, men trots det ha ett fake smile klistrat på mina läppar. Kanske någon ser genom mina ögon hur det verkligen står till?

Jag tror jag g¨r om kring med ett påklistratr leende allt för ofta, kanske så ofta att folk tror att det är mitt riktigt leende?

Du mamma, varför är det så svårt för mig att vända om? att börja sköta mig igen? Jag gör inget dumt lilla mamma, inte mot någon annan, bara mot mig själv. Hur skall jag finna ork och motivation?

Hur orkar jag leva med mig själv mamma? Tro inte att jag tänker ta livet av mig mamma, det skulle jag aldrig göra, jag är för egoistisk och vetandegerig. Jag vill veta vad som händer i framtiden.

Nej mamma, nu skall jag göra något annat. Blir nog en snabb dusch innan jobbet. För ja jobbar 24/7, jobbar nog ohjäl mig snart.

Älskar dig mamma, och saknar dig något otroligt mycket.

Piece out.

Då var har det nya året infunnit sig, är det bara för mig som varje år känns tyngre? Jobbigare?

Som vanligt skall jag klaga på att jag är kass på att skriva, det hör liksom till saken nu för tiden, sedan skall jag sammafatta underbara 2013 so far! Okej, klar med klaet, sammanfattning inc:

2013-SUGER

Jag skulle ju kunna stanna där, för det beskriver ju min start på året fullt ut. Men nej, jag behöver nog kasta av mig lite mer än så.

Julafton( visserligen 2012 men sak samma) Spenderades ensam hemma, med katterna ofc. Räknar då inte med att jag satt hela dagen på Skype med min bror (som också var ensam hela julen nere i småland) och en kompis från värmland, spelar World of Warcraft som de nolifers vi är. 

Från den 21 December till den 6e januari var jag ledig från jobbet, och gjorde inte ett skit egentligen. Lat.

Den 10e Januari fyllde jag 26, förväntningar? nej, non what so ever. MEd förväntningar upplever man besvikelser. Inte jag. Jag har varit stenhård ända sedan mamma dog, färden sedan dess har varit kantad med törne och jag har varit helt utan bandage i lagret. Så jag är van, jag vet.

Jag jobbade hela dagen på min födelsedag, ja det gjorde jag allt, men det det gjorde mig inget.

Jag fick många grattis, för jag har många fina vänner. Facebook är bra på det sättet. Man kommer ihåg vad som händer, viktiga händelser, skvaller, skitsnack. Nyheter. Jag brukar finna den mästa informationen där som folk inte orkar bry sig om att berätta personligen för mig.

Min kära syster bestämde sig för att skicka ett meddelande på facebook, för första gången på 7-8 månader. Senast vi träffades var på Julafton, 2011. Efter det hördes vi efter att hon glömde av min födelse dag oh efter att jag glömde hennes, No big deal för min del. Men henne var det nog det för, men hon får skylla sig själv, för hon har valt att inte skriva när hon fyller år på facebook som alla andra.

Hon frågade varför hon inte längre dög som min syster, som ni kanske förstår ligger det en annan histiora bakom detta men det kommer jag inte dra upp nu. Vi kan summera med att jag varit arg på hennes sedan i somras.

Jag fick vackert säga till henne att jag jag älskar henner, för hon är min syster, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag som är lilla syster grävde ner allt grudge som pyrt inom mig det närmsta året och  sa att jag älskar henner.  Hon svarade aldrig på mitt väl genomtänkta och kraftfullt känslodaddade meddelande. Men hon gillade en status på min Facebook för första gången på nästan ett år. 

Gjorde jag rätt som gav med mig? Var det storsint av mig eller var jag bara svag och lat?

Min fader glömde att ringa mig på min födelsedag, men det håller jag honom inte för. Jag känner min pappar tillräckligt väl för att veta att han inte glömt helt. Jag vet även att han har värre demoner än vad jag har att kämpa mot. Jag har säkert glömt en och annan av hans födelsedagar så vi kan vara kvitt.

Min bror ringe mig, det gjorde mig glad. Min bror, som är den mest lata personen jag vet i världen, inget jobb, käkar chips dricker redbull snusar  och spelar spel hela dagarna. Han utaqn pengar. Min bror har mycket som jag saknar, han är så otroligt givmild, trots att han inte har något att ge. Han ställer alltid upp, även när han inte kan igentligen. Han finns alltid. Trots att han finns så långt borta.

Jag är ingen materiell människa egentligen, jag hatar presenter, de är pinsamma och sätter krav.

Jag antar att mitt ogillande äntligen  sjönk in i folk, för jag blev presentlös iår. Tro inte att jag klagar. Det är ok, nu slipper jag köpa till alla andra. Trots det är det alltid en lite lite del innom en som blir besviken, bara kite lite...

Mitt Nyår, starten på detta avskyvärda år, spenderades med jobb och en mycket god vän, tillsammans gick vi på fin kalkonmiddag, käkade oss 10kg större. Umgicks med fina människor. En sådan fins start på året.

Vidare blev det en fest med främmande människor förutom en enda som jag inte träffat på flera år.

Ett stökigt tolvslag, undvikande av klänniga killar och ett snabbt avsked och så var nyåret slut. 

En bra och relativt kort kväll.

Varje dag går jag till jobbet, varje dag ler jag, varje dag undrar jag hur länge jag orkar. Undrar vad jag skal göra av mitt så kallade liv. Jag vill åter igen fly, försvinna, ta mitt pick och pack och bara dra mot ett annat liv, i en annan värld. Det tråkiga är, att det enda som jag känner verkliger hindrar mig från detta är tanken på att behöva ge bort mina katter. 

Jag har som jag tidigare nämnt, fina vänner. Men jag undrar hur länge det kommer att hålla mig kvar.

Förövrigt så failar jag så hårt med min hälsa att jag inte orkar bry mig längre. Tjock, smal, ful, vem bryr sig. Kommer alltid vara mig själv jag får lita på tillslut iaf.

Skrivit så mycket och orkar inte läsa om allt, typos ftw <3 Piece out.

Rip my hearth out. Doesnt mather, it seams like its alredy to late for that.
Vet inte vad jag skall göra av mig själv, vet inte hur jag skall orka ta mig ur. Hur länge kan man hålla masken?

Åter igen finner jag mig relativt ointresserad av julen och dess aspekter.

Det enda jag verkar bry mig om är min egen otillräckliga förmåga att få mig själv att må bra.

Det faktum att jag inte längre bryr mig om hur jag mår, hur jag sköter min hälsa, hur jag ser ut, vad andra tycker om mig. Det oroar mig inte ens, inte tillräckligt mycket för att bry mig, jo bryr mig gör jag, men orkar inte göra något åt det.

Jag går omkring med ett leende, det kommer jag alltid att göra. Men det var länge sedan jag log på riktigt. 

Kanske dags att börja sköta sig efter nyår, fira min 26årsdag med att börja bli bättre, börja bry mig.

Sluta falla tillbaka på gamla banor och åter igen sikta mot stjärnorna.

Jag kan fixa detta, det kan jag väl? Ja det kan jag, i sinnom tid.