Jag är trött, jag känner mig helt slut, känner paniken rusa genom hela kroppen bara ja tänker på de saker som jag ännu inte ordnat upp. Panik Panik Panik.

Jag vet att ja kan om jag bara vill och försöker, det har jag bevisat för mig själv så många gånger nu. 

Nu är det ändring som gäller, nu är det hårda tag i framtiden.

Tills nästa gång jag faller pladask ner...

Din låt kom på min spellista medans jag stod och baka, Det blir dina vetelängder nu, bara dina, och jag ska fortsätta att baka dem för alltid, mina Marialängder.

Påminnelsen är dock ett slag rakt i magen, Saknar dig, saknar att du togs ifrån oss så våldsamnt, saknar att du inte tjötar på mig, saknar att du inte kan stödja mig i mitt beslut att operera mig och jag saknar att du inte finns här och klagar på hur jag sköter min andra chans i livit.

Saknar saknar saknar.

Saknar så himla mycket i mitt liv, saknar så himla många.

Jag är så trött på så mycket, jag är så trött på så många, jag är så trött på mig själv. Trött på situationen sådan som den är. Skulle kunna säga att jag är trött på livet, men så långt skulle jag aldrig kunna gå, jag älskar livet. Men jag är trött på tillvaron. Finns så mycket jag vill göra, men så mycket som håller mig tillbaka. I slutänded är det dock bara jag själv som håller mig tillbaka.

Jag fortsätter att reflektera, fortsätter med min brainstorming inom mig själv.

Innser att jag inte har mycket att komma med, inte har mycket att förändra med,

får bara ta mig i kragen och arbeta utifrån det jag har framför mig, som vanligt. Ensam är stark, Ensam är .. Ensamt.

Jhag andthaer atth deta vora undherhållande för diger, att dhet kanhända vill giva diger någenting att göra. Khanske dåer du kan avhållda diger från atth skhada diger själver. Ock om jager haver thur khanske duger khan fullfuljera utan att taga ohederliger hjälper. Dock vherdkar dhet sommer ommer jhag icke hava någenting att förthälja fhör diger.                                                                                                                                                                                                                                                                        

 Snackade med syrran idag. Saknar henne. Återigen svallade hemlängtan upp innom mig, men säger jag det till henne så kommer hon nog inte sluta tjäta på mig förens jag verkligen flyttar närmre henne. Allra hällst köper huset brevis henne så att hon kan utnjutja mina systerliga tjänster vareviga dag. Skulle nog inte ha något emot det i alla fall. Kanske e dax för denna filuren att lära sig att acceptera andra människor, att lära sig att hon inte är unik och ensam på jorden. Att lära henna att närhet till andra människor är bra trots att de kanske inte alltid känns så. Självklart är det inget fel på att vilja vara ensam, men, jag funderar mycket på en sak, jag klarar helt änkelt inte av att röra mig tillsammas med andra alltför länge, är det för att jag inte gillar andra människor? deras närhet`? eller uppskattar jag helt enkelt ensamheter så mycker för att jag då kan behavra mina hemligheter och egeneter för mig själv, eller är det verkligen så som jag tror att det är, släpper man någon för nära, så gör de ondare när man förlorar den människan, harjag helt enkelt tröttnat på att flrkora folk kanske? Jag tror det, efter att ha förlorat Mamma och Maria, andra random släcktingar, vänner man har flyttat ifrån, ja tror det gör ont att komma folk för nära, för jag är så medveten smärtan när de försvinner från mej igen. Kan jag vara så pass kännslokall att jag inte skulle ry mig om jag förlora en av mina vänner? Hur skulle jag reagera? Skulle jag gå under av förlusten? Eller skulle jag ta den med ett kallt accepterane? Har det verkligen gått så långt? jag vet inte, det känns riktigt hemst att erkänna detta, men när jag på rak arm tänker på det, så skulle jag just nu inte orka bry mej ett skvatt. Kalla mej galen, kalla mej för idiot, kalla mej kännslokall. Men nej, inte något av det är jag, jag har helt enkelt bara fått nog.

Vaknade i morse efter 2.5 timmas sömn, alarmet på mobilen börja skräna klockan 8 på morgonen, trodde att den var inställd på kl 9 men icke då.

Lika bra att dra sig upp och slänga sig i duschen så att man piggna till.

Bestämde mig för att baka något, eftersom jag skulle har besök x3 under dagen.

Kollar recept och ideér, www.google.se Sök: BAKA.

Bestämde mej efter många om och men att jag ville göra kanelbullar. Måste ha riktigt jäst! Och pärlsocker! Drar på sig jackan och vandrar ner till närmsta affär. Känner solen mot mitt ansikte. Den värmer så gott. Givetvis öppnar affären inte förens klockan 10. och mina vänner skulle komma kl 11. Tar en längre promenad, Ica here i come! Påväg ner så gär jag så att jag hamnar längsmed sjön. Jag ser solen glittra på de guppande vattnet och reflekterar sina starka strålar så att man måste kisa för att kunna njuta av utsikten. Jag hör våra måsliknande fåglar skräna ofan för mig, blickar för ett ögonblick ut över sjön, och drabbas av en enorm hemlängtan, hem till västkusten, hem till Göteborg.

Hem till havet, hem till människor jag älskar. Hem till staden där jag har förlorat mina nära och kära. Plötsligt längtar jag inte hem längre. Tanken på att ha förlorat 2 mammor där, får mej att  rygga tillbaka inom mig. Ögonblicket går över, all längtan försvinner, och jag traskar vidare med solen i sidan och ett leende på läpparna då jag tänker på att det ska bli kul att få hem vänner.

Som vanligt när man handlar, så finns det massor man handlar fast men egentlien inte skulle handla det. "Hmm kanske lite mjölk med, ohh margarin! e trött på att slösa på smöret, lite äpplen med. Florsocker, ja kommer ju iaf baka. Just det ja Jästen o pärlsockret, de som ja kom för.'" Alltid samma visa, fattar varför jag har ekonomiska besvär ibland.

Mitt hjärta tar dubbla skutt nu för tiden,mitt huvud hänger knappt med på noterna. Men det är la så det ska vara antar jag.

Det är icke sa nicke de dina förehavanden och uppfathdningar, dina känslosvall som får miger att låta huvudet forsa som en flod. Det äro vara mina egena. Såer som det alletider har varigt med en sådan som miger. Jag baknar in i midt huvud atth det äro annorlunda denna hära gångh. Medans kännerslorna bullthar ocher pulleserar inom miger.

Jag tror nog att jag längar hem i alla fall.

Otroligt innerverande att känna sig så ensam och på ett sätt hjälplös.

Otroliga kännslor liksom bara swoschar förbi i huvudet.

Känner mej helt handfallen av någon anledning, svårt att sluta tänka på vissa saker, svårt att analysera. Svårt att helt änkelt finna mina ord. Får mej att tänka på hur resultatet hade varit om situationen varit annorlunda, till min favör.

Åter igen sitter jag och glor in i den fördömda dataskärmen, är alldelses för trött för att tänka, jobba, plugga, leta. Tankarna virvlar i kaos. Tankekaos i ett livskaos, passar la antagligen utmärkt tillsammans.

Idag ska jag förtstta röja i lägenheten. Flytta ner lite mer lådor, städa. Tvätta. 

Fan, kvittar var jag tänker på, kvittar vad jag sysslar med, kvittar vem jag är med, mina tanka bara rusar iväg till något annat hela tiden, det hugger till i kroppen på en bråkdels sekund. Så är mina tankar där och en osynlig rodnad sprider sig som hastigast  på denna bråkdelens sekund, tillräckligt för att bara jag ska märka det och känna av det.

Frukost nu. Återkommer senare.

Jag är trött, jag är helt avdankad.

De senaste dagarna har jag gått omkring som i en despirat dimma, går omkring utan mål, utan att veta vart jag är på väg.

Det finns saker jag måste ta tag i, saker jag måste göra, men för i helvete, varför gör jag det inte? 

Varenda tanke som går går genom mitt huvud har passerat miloner gånger om redan, blandas ut med nya tankar, försvinner, återkommer, bekymmrar mig, försvinner, återkommer, tar död å mig. Får inte någon reda på något alls längre.

Vet inte om jag handlar rätt, jag är 24, borde jag inte beté mej som en vuxen människa, reflektera över mina handlingar, tänka igenom mina beslut, ta straffet, precis som jag alltid gjorde innan? När slutade jag tänka mej för?  När började jag låta mitt hjärta och mina kännslor ta över mit liv? När började jag känna igen? Så som jag inte har gjort på flera år, kanske någonsin. Sen när har jag börjat bryta mina egna regler som jag så prydligt satt upp för mig sjölv?

Sitter och själlöst stirrar in i dataskärmen, medans jag jobbar med en otömlig ström av instuderingsfrågor, sitter och försöker få in mer information i min redan överfulla hjärna. Lyckas ja? mjo de gör jag, känns det bra? mjo de gör de väl. känns det bra? sådär. Känns det bra? Kanske. Känns det bra? Mindre. Känns det bra? Nej. Att pressa verkar vara det ända rätta i min värld.

Fokuserar jag på rätta sakerna i livet? Har jag rätt mål? Rätt omgivning?

Börjar tröttna på ensamheten, saknar min familj. Jag gillar ulricehman och mina vänner, men känner att jag vill Mer, vill ha, vill ha, vill ha, men jag vet inte vad det e som jag vill ha egentligen antar jag. Jag bara vill.

Känner mig irriterad och lättstött mestadels hela tiden känner mej utnytjad av någon anledning. Känner mej bara helt avdankad, en otroligt jobbig kännsla.

För vad jag behöver är fart, motivation, reasons to keep going.

Jag tror att det är dax att ta hand om en del saker, dax att reda ut, dax att börja leva, dax att få rätsida. Dax att vara mej själv till 100% Dax att visa fanskapen hur jävla bra jag är.

The Tiger Lillies - Hailstones

Sätter tankar och kännslor på gung.

Huvudet känns plötsligt helt tomt, alla tankar jag vill få ur mig bara försvann, kanske det räcker såhär. kanske det är nog för tillfället.

Återkommer ikväll eller imorgon.

Hoppas Ullis kommer imorn, e tomt utan henne :(