That tingeling feeling inside when your heart skip a beat,  is it really what i feel?

Kanske är det så att jag har funnit dig? Dig som jag kan spendera mitt liv med. 

Bara tiden kan avgöra, och ja hoppas att jag inte fegar ut denna gången, som jag alltid har gjort innan, utan att ge det en chans.

Redan första gången vi pratade så kände jag det där lilla extra, som vart obesvarat då du redan hade en annan person i ditt liv. Så jag valde att bli din nära vän på avstånd, för avstånd imellan oss är det. Det finns barriärer imellan oss som är svåra att ta sig igenom, språk, hav och land. Men om du vill så vill jag med.

När det tog slut för dig och henne så fanns jag där, din vän med en axel och ett tröstande ord. Jag ville bara att du skulle sluta vara olycklig och må bra igen, så jag stöttade dig när du tydde dig mot en annan som du sedan förklarade uppkallade kännslor innom dig. Go for it! sade jag om det gör dig lycklig.

Sedan den där natten när vi bara skrev och skrev med varandra, att det framkomm att det inte bara var jag. Att det redan när du var lycklig med henne hade smugit sig in en tanke hos dig, att kanske är det någon annan du vill ha.

Det slog mig aldrig att du trodde att jag inte kände något för dig, jag trodde aldrig att du någonsin skulle vända din blick mot mig och se igenom mina känslor för dig.

Nu rivs mitt hjärta utav ångesten över att våga chansa, ångesten över att ge mitt hjärta till någon annan. Vågar jag chansa på att det blir vi för alltid? Kanske jag skall chansa på att det först blir vi över huvud taget och sedan segla dit vinden för mig.

Piece out