Då var har det nya året infunnit sig, är det bara för mig som varje år känns tyngre? Jobbigare?

Som vanligt skall jag klaga på att jag är kass på att skriva, det hör liksom till saken nu för tiden, sedan skall jag sammafatta underbara 2013 so far! Okej, klar med klaet, sammanfattning inc:

2013-SUGER

Jag skulle ju kunna stanna där, för det beskriver ju min start på året fullt ut. Men nej, jag behöver nog kasta av mig lite mer än så.

Julafton( visserligen 2012 men sak samma) Spenderades ensam hemma, med katterna ofc. Räknar då inte med att jag satt hela dagen på Skype med min bror (som också var ensam hela julen nere i småland) och en kompis från värmland, spelar World of Warcraft som de nolifers vi är. 

Från den 21 December till den 6e januari var jag ledig från jobbet, och gjorde inte ett skit egentligen. Lat.

Den 10e Januari fyllde jag 26, förväntningar? nej, non what so ever. MEd förväntningar upplever man besvikelser. Inte jag. Jag har varit stenhård ända sedan mamma dog, färden sedan dess har varit kantad med törne och jag har varit helt utan bandage i lagret. Så jag är van, jag vet.

Jag jobbade hela dagen på min födelsedag, ja det gjorde jag allt, men det det gjorde mig inget.

Jag fick många grattis, för jag har många fina vänner. Facebook är bra på det sättet. Man kommer ihåg vad som händer, viktiga händelser, skvaller, skitsnack. Nyheter. Jag brukar finna den mästa informationen där som folk inte orkar bry sig om att berätta personligen för mig.

Min kära syster bestämde sig för att skicka ett meddelande på facebook, för första gången på 7-8 månader. Senast vi träffades var på Julafton, 2011. Efter det hördes vi efter att hon glömde av min födelse dag oh efter att jag glömde hennes, No big deal för min del. Men henne var det nog det för, men hon får skylla sig själv, för hon har valt att inte skriva när hon fyller år på facebook som alla andra.

Hon frågade varför hon inte längre dög som min syster, som ni kanske förstår ligger det en annan histiora bakom detta men det kommer jag inte dra upp nu. Vi kan summera med att jag varit arg på hennes sedan i somras.

Jag fick vackert säga till henne att jag jag älskar henner, för hon är min syster, har alltid varit och kommer alltid att vara. Jag som är lilla syster grävde ner allt grudge som pyrt inom mig det närmsta året och  sa att jag älskar henner.  Hon svarade aldrig på mitt väl genomtänkta och kraftfullt känslodaddade meddelande. Men hon gillade en status på min Facebook för första gången på nästan ett år. 

Gjorde jag rätt som gav med mig? Var det storsint av mig eller var jag bara svag och lat?

Min fader glömde att ringa mig på min födelsedag, men det håller jag honom inte för. Jag känner min pappar tillräckligt väl för att veta att han inte glömt helt. Jag vet även att han har värre demoner än vad jag har att kämpa mot. Jag har säkert glömt en och annan av hans födelsedagar så vi kan vara kvitt.

Min bror ringe mig, det gjorde mig glad. Min bror, som är den mest lata personen jag vet i världen, inget jobb, käkar chips dricker redbull snusar  och spelar spel hela dagarna. Han utaqn pengar. Min bror har mycket som jag saknar, han är så otroligt givmild, trots att han inte har något att ge. Han ställer alltid upp, även när han inte kan igentligen. Han finns alltid. Trots att han finns så långt borta.

Jag är ingen materiell människa egentligen, jag hatar presenter, de är pinsamma och sätter krav.

Jag antar att mitt ogillande äntligen  sjönk in i folk, för jag blev presentlös iår. Tro inte att jag klagar. Det är ok, nu slipper jag köpa till alla andra. Trots det är det alltid en lite lite del innom en som blir besviken, bara kite lite...

Mitt Nyår, starten på detta avskyvärda år, spenderades med jobb och en mycket god vän, tillsammans gick vi på fin kalkonmiddag, käkade oss 10kg större. Umgicks med fina människor. En sådan fins start på året.

Vidare blev det en fest med främmande människor förutom en enda som jag inte träffat på flera år.

Ett stökigt tolvslag, undvikande av klänniga killar och ett snabbt avsked och så var nyåret slut. 

En bra och relativt kort kväll.

Varje dag går jag till jobbet, varje dag ler jag, varje dag undrar jag hur länge jag orkar. Undrar vad jag skal göra av mitt så kallade liv. Jag vill åter igen fly, försvinna, ta mitt pick och pack och bara dra mot ett annat liv, i en annan värld. Det tråkiga är, att det enda som jag känner verkliger hindrar mig från detta är tanken på att behöva ge bort mina katter. 

Jag har som jag tidigare nämnt, fina vänner. Men jag undrar hur länge det kommer att hålla mig kvar.

Förövrigt så failar jag så hårt med min hälsa att jag inte orkar bry mig längre. Tjock, smal, ful, vem bryr sig. Kommer alltid vara mig själv jag får lita på tillslut iaf.

Skrivit så mycket och orkar inte läsa om allt, typos ftw <3 Piece out.

Rip my hearth out. Doesnt mather, it seams like its alredy to late for that.
Vet inte vad jag skall göra av mig själv, vet inte hur jag skall orka ta mig ur. Hur länge kan man hålla masken?