Majoriteten av mina gamla och nyare vänner har skaffat familj, vare sig det är man, pojkvän eller barn (det är det där med barn som är mest utpekande för tillfället)

Och här sitter jag, 28 år fyllda och vågar inte ens skaffa mig en pojkvän.

Varför? Jo för de jag fattar intresse för är antinger gamers och befinner sig långt bort, läs andra länder, eller gamers och befinner sig långt bort, tänk er andra sidan sverige, eller gamers och är deprimerade eller gamer och helt enkelt intresserde av någon bättre än mig.

Jag har de senaste dagarna varit grymt vresig, rent av arg och jag vet inte varför jag känner så. Det känns som om hela min värld trasas sönder, inget går så som jag vill och jag tappar kontrollen över mitt eget liv.

Jag känner mig sårbar, så som lunget innan stormen, något dåligt kommer att hända, jag känner det på mig så himla starkt. Känslan av att jag kommer förlora något eller någon bankar på min själ. Jag vill inte, jag kan inte förlora någon nu, aldrig någonsin igen. Jag orkar inte det. Jag går sönder.

Jag har gymkort, har inte gått på över en månad, har visserligen varit sjuk vid 2 tillfällen, men använder det som svepskäl till att inte gå, jobbiga tider på jobbet, minsta lilla sak som går att skylla på använder jag. Jag äter bara skitsaker, jag går inte upp i vikt, men jag går inte ner heller. Vilket jag måste. Är jag så nära att ge upp om allt att jag inte bryr mig alls längre?

Vad behöver jag för att kunna motivera mig sj?

Vad behöver jag för att kunna leva normalt?

Vad behöver jag....

Jag fortsätter le, jag fortstätter skratta, bara du förstår att jag mår så jävla ruttet som jag gör. 

Ingen jag bryr mig om har någonsin läst mina tankar här, ingen kommer nog någonsin att göra det.

Snälla, riv ut mitt hjärta ur kroppen på mig.

 

intesåviktigt

7 november 2017 00:48

Hej Anna. Jag inser att det snart är 3 år sedan du skrev det här inlägget, och att chansen att du läser den här kommentaren nästan är lika med noll. Kände dock, efter att ha läst igenom allt du har skrivit här, att jag var tvungen att skriva något tillbaka. Kanske är det mest för min skull.
Jag känner igen mig själv i så mycket av det du skriver, och så många av dina upplevelser har jag själv haft erfarenheten av att uppleva. Att känna att livet inte är allt man hade hoppats på, inte vad man drömde om som en liten fnatt. Att inte VÅGA leva sitt liv, på grund av olika faktorer i sitt liv. Kännslan av att inte våga vara sig själv bland människor, utan drar på sig sitt glada smile. Man känner sig ensam och arg. När man väl träffar någon som är intressant, som man vill ha ett förhållande med, så vågar man inte. Jag vet att jag inte vågar. Istället målar jag upp ett fiktivt förhållande i mina tankar. Hur vi skulle leva tillsammans i flera år, fira jul tillsammans, gå på promenader och ligga vakna för längre på nätterna och bara prata. Men jag vågar aldrig chansa att den personen skulle känna samma sak. Det är ett tugnt och ensamt sätt att leva.
Det lilla jag har lärt känna av dig så skulle jag lätt säga att du är en högst intressant människa, med en personlighet som jag hoppas är lika söt på insidan som den är på utsidan.
Jag tror vi alla har en bild på hur våra "perfekta flickvänner/pojkvänner" ser ut och hurdana de är. I vår fantasi har de kanske inte så mycket "fläckar", de är mer eller mindre, ja -perfekta. När jag tänker tillbaka på mina "bättre" förhållanden så är det dock aldrig fläckarna som jag kommer ihåg. När vi träffar rätt person så betyder fläckarna mindre. Det faktum att du inte är allt du vill vara kommer spela mindre roll för den person som kommer att se dig som så mycket mer. Jag kan erkänna att jag ser dig som mer, bara ditt leende och ditt skratt lyser upp ett rum, och skuggar dina fläckar.
Från dina inlägg så verkar det som du har kämpat med depression under en tid, och jag hoppas verkligen att du har lyckats ta dig ur mörkret och hittat ljuset. Annars hoppas jag att ditt nya vägval här i livet, borta från allt arbete, kan leda dig rätt.
Det är så mycket mer som jag säkert skulle vilja ha sagt, saker jag kommer på sedan. Det spelar dock ingen roll, eftersom ingen kommer läsa det här ändå =D Jag hoppas verkligen att jag kan lära känna dig bättre Anna, för du verkar vara så intressant. Jag ska bara våga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Då vart man tillbaka här igen efter snart ett år,  detta har tydligen blivit min årliga blogg för att validera det gångna och dömma det kommande året. Mycket har hänt under 2014 ett hår som jag hade stora förhoppningar för. Många stora och små plan...

That tingeling feeling inside when your heart skip a beat,  is it really what i feel?   Kanske är det så att jag har funnit dig? Dig som jag kan spendera mitt liv med.  Bara tiden kan avgöra, och ja hoppas att jag inte fegar ut denna gången, so...

Det finns så mycket som jag vill skriva, så mycker som jag behöver göra mig av med och glömma, men varje gång jag väl sitter här så får jag total blackout.   Jag känner mig ensam, jag känner mig sviken och dåligt behandlad av männiksor som jag li...

Ja du mamma lilla, nu är det 16 år sedan du lämnade oss för alltid. Det kanske är därför jag missade bussen igår, sov dåligt i natt och vaknade sur och grinig i dag. Känner jag mig själv kommer jag gå omkring grinig hela dagen, men trots det ha ett...

Då var har det nya året infunnit sig, är det bara för mig som varje år känns tyngre? Jobbigare? Som vanligt skall jag klaga på att jag är kass på att skriva, det hör liksom till saken nu för tiden, sedan skall jag sammafatta underbara 2013 so far! ...