Jag brukade alltid 'skita it', men hur jag mycket jag än försöker så jag jag inte ignorera mitt eget misslyckande.

Allt skulle ju bli så bra. Allt skulle ju vända till det bästa. Varför blev det inte så?

Kan bara skylla på mig själv. Jag sumpar allt jag rör vid, jag sumpar det så fort det kommer mig nära inpå livet. 

Inget kan jag behålla. Bara eländet som verkar dras till mig, det kan jag behålla.

För första gången är jag rädd. Jag är rädd för min hälsa, jag är rädd för att jag inte vågar prata med någon om det. Jag är för rädd för att vända det och göra det bättre, fast i en ond circel där jag örfilar mig själv i all oändlighet.

Jag fasar inför dommen som jag vet kommer komma, jag fasar för blickarna som jag vet kommer  falla över mig med bedömmande  avsky. Jag fasar över min svaghet då jag bryter ihop för att jag inte skött mig, då ja bara får det jag förtjänar.

Jag fasar inför den faktan att jag inte kommer orka mer.