Det finns så mycket som jag vill skriva, så mycker som jag behöver göra mig av med och glömma, men varje gång jag väl sitter här så får jag total blackout.

Jag känner mig ensam, jag känner mig sviken och dåligt behandlad av männiksor som jag litade på, människor som verkligen betydde något för mig. Kanske jag är dömd att bli sviken resten av livet.

Kanske är det meningen att jag skall fortsätta i mitt tomma skal och tycka synd om mig själv.

Jag failar så hårt som det bara går i alla fall. Endast här i min ensamhet kan jag erkänna för mig själv och random människor att jag skämms så hårt över mitt failanda att jag inte ens vågar möta min egen syster face to face. 

Jag vet inte vem jag har svikit mest, mig själv eller henne. Det va ju hon som pushade mig, det va ju hon som fick mig att ta det där steget som jag verkligen behöve. Och nu har jag tagit 10 steg tillbaka. Jag skäms.

Nu tog allt slut, finner inga mer ord. Ord som jag ändå sparat ihop under ett par månader.

Jag tror att jag skiter i detta och går och lägger mig, får försöka imorgon igen.

Godnatt säger hon som är dömd att vandra på jorden ensam.