Hittade denna dikt på någon random sida, tyckte att den va fin, beskrivande och verklig.

Sorgsna ögon men en mun som ler
I ögonen man sanningen ser

De kan inte ljuga som läpparna gör
De kan inte dölja det som finns innanför

Men ögonens språk kan vara svårt att tyda
När de läpparna ej vill lyda

Men ögon som tar så öppet och klart
Är något så vacker så unerbar

Tårarna river i halsen så fort jag ser sig på bild, så fort jag hör din röst, så fort jag tänker på dig. Vad ska jag göra?

Den envisa känslan av att förlora något som jag egentligen inte har ensamrätt på, om man nu ens kan säga något sådant. Det känns, jobbigt. Ingen märkbar skillnad, men jag känner mig ändå åsidosatt, det liksom kryper i mig, själen skriker efter uppmärksamhet. Jag vill inte dela, jag vill inte förlora det lilla jag har, jag vill inte att det blir mindre än det redan är, jag vill inte att du ska gilla henne mer än mej. Jag vill inte, jag orkar inte, jag vill inte känna så här, vill inte..

Jag gråter innombords, jag river sönder mig, jag går sönder bit för bit. Jag vet inte hur jag ska hanter mina kännslor, vet inte hur jag ska bete mig, vet inte hur jag ska kunna leva med min besvilkelse över mig själv, vill krypa tillbaka ner i mitt skal, dra in mig i mig själv igen, sluta ha ett liv och betee mig som jag gjorde innan, men det kan jag inte, jag får inte, jag vill egentligen inte, jag måste kämpa, jag måste komma vidare, jag måste jag måste jag måste jag måste.

Kanske kan jag få det att fungera, kanske kan jag.

En sak e då klar i alla fall, jagh kan bara lite på mig själv, jag kan bara räkna med mig själv, och nu tänker jag se till att röja min egen väg till att må bra, sen sticker jag, bort, ett nytt liv, för mig själv.

Brydd förvirring, förvirrad över mina känslor, förvirrad över mina egna reaktioner.

Jag borde vara glad väll? För hennes skull? Istället finner jag mig själv avundsjuk och åsidosatt trots att ingen märkbar förändring har skett, kanske bara vetskapen att min unika sitts inte är unik längre? Jag är inte den ända, nu är det en till, kanske ska jag lägga all min energi på att  förbättra mina förutsättningar till att bli en bättre person, en mindre avundsjuk och självisk person, kanske jag ska sluta att krypa tillbaka in i mitt lilla skal, som jag märker att jag håller på att göra, jag försvinner mer och mer för var dag som går, för var tanke som passerar med oroliga förutfattade senarion. 

Min själ förgås, min kropp tar stryk liksom mina sinnen, Jag Går Sönder.

Jag ska ge det en chans till, en sista, sen ger jag upp, sen kommer jag inte orka med det mer, då lägger jag ner allt och börjar om på ruta ett, nytt liv, ny onkräts, nya behov, nya intressen, på ett sätt en ny Mig. Men jag hoppas att jag inte ska behöva det, vet bara att hur hård jag än verkar, så är jag otroligt skör innuti, när man väl har kommit in så går jag sönder lika lätt som det vackraste porslinet.

Jag fortsätter att säga till mig själv, att detta är sista gången, efter detta så blir det ändring, men vart har den ändringen tagit vägen? Det blir bara värre hela tiden, jag ser inget slut, jag intallar mig att det blir bättre, jag intalar mig att jag kan ordna upp det så småning om. Ja, det kan jag säkert, någon gång, någon stans.

Det smärtar att erkänna för andra att man är svag, men inte ens i närheten av smärtan man känner när man måste erkänna för sig själv att man inte klarar av det, att man trots allt sviker i slutändan.

Tror jag behöver lite tid, det är allt.

Är trött på detta.

Irriterad på detta.

Obeslutsamhet.

Jag har tröttnat på detta, jag har tröttnat på det mästa om jag ska va ärlig, jag har tröttnar på Sättet som skolan sköts på, jag har tröttnat på att få skulden för saker som inte är mitt fel, saker som jag inte har något att göra med.

Jag är så trött på att saker ska hanteras på ett i mitt perspektiv fel sätt. Jag är trött på att folk och ting inte håller måttet efter min standard, jag är trött på att om och om igen bli besviken.

Jag fattar inte varför jag bryr mig, jag fattar inte varför jag inte sätter stopp, jag fattar inte varför jag skiter i det, jag fattar inte varför jag fortsätter över huvud taget.

Jag stundom Hatar, jag stundom skiter i vad som händer, jag stundom gråter mig själv till sömns, jag stundom sitter där som ett kolli o väntar på att något ska hända, något gott för en gångs skull. Jag har börjat undra om jag inte väntar för jäves. Jag börjar undra om det verkligen inte finns några alternativ annat än att göra precis allt själv, för då blir ju saker och ting till bästa resultat i alla fall eler hur? Det blir alltid bäst när du gör något själv. Det blir alltid bäst när jag får göra på mitt eget sätt. Så kanske jag ska Vända om, ta tag i saker på ett annat sätt. Kanske. Kanske. Kanske....

Jag hatar att ta svåra beslut, jag hatar att ta beslut över huvud taget. Jag hatar att behöva visa mig starkare än andra, jag hatar.

När började jag känna hat? Det brukar jag inte göra. Jag brukar känna förvirring och feghet, tillbakahållsamhet, feghet.

Inte undra på att man är i en deprission, just det, det är va jag är i. En fet jävla deprission...

Du är min Idol på sätt och vis, du är någon som jag ser upp till och som jag avundas, du betyder så mycket för mig trots våran frånskilda relation.

Visst, vi kanske pratar med varandra en gång i månaden. Vi går varandra på närverna. Vi gnäller och blir ovänner. Men jag älskar dig i alla fall, så oerhört mycket. Du har vad jag har viljat ha i hela mitt liv. Du har ett Liv. Och nu ska du göra dig av med det. Jag lider för din skull, för att du inte kan ha kvar det, jag lider för att du förlorar min dröm, vilket också är din, fast kanske inte exakt, om inte ni kan hålla ihop, hur har jag då någonsin någon chanse att hitta min egen väg och bygga upp mit eget liv? När inte ens du kan upprätthålla din? Trots att det är du som ska skilja dig, så är det min värld som rasar lite, min värld ruckas och mina ideal raserar. Vet du hur jobbigt det är när någon man älskar hamnar i onåd med livet självt? Givetvis vet du det. Vem ser du upp till? Vem är ditt mål? Vem avundas du? Varför sitter jag och tycker synd om mej själv när du måste ha det så mycket värre? Varför känner jag mig smärtsamt känslolös? är det verkligen så att jag inte kan känna något längre? Är kan helt handfallen? Kommer jag någonsin att lämna mitt bekväma skal och bli en människa jag med? Kommer jag att sluta att irritera mig på folk som jag anser vara minde värda mig? Som inte e mödan värd att behålla? Är det dax att börja leva livet på riktigt snart? Sätta nya mål? Nya belöningar? Nya rutiner? Vi får väl se vad som händer och fötter, verkar som om ag fortfarande inte kan nöja mig med Lagom.
Får ta mig en funderare på Livet. Får tänka igenom vad det är jag vill ha utav livet. För det är ju trots allt jag själv som bestämmer min mål och mina begränsningar.

Tro Hop Kärlek