Då vart man tillbaka här igen efter snart ett år,  detta har tydligen blivit min årliga blogg för att validera det gångna och dömma det kommande året.

Mycket har hänt under 2014 ett hår som jag hade stora förhoppningar för. Många stora och små planer. Men framför allt hopp om kärleken, jag trodde att jag hittade Honom, för allt kändes så himla bra! Men ack vad fel man kunde ha då.

Vi hade det bra tillsammans trots att det var över stor distans vi försökte överbrygga, men i slutänden var jag starkare än vad han var och det slutade i avsky och irritation över hur han hanterade situationen.

I samma veva började jag gå i tankar på att äntliga ta steget mot förändring i vardagen, under en längre period hade jag försökt flytta mitt boende närmre mitt jobb då pendling började ta på mina krafter, som tur var dör en räddande ängel upp på oväntat håll och en nära vän förelog et komboskap som jag först hade mina tvivel om ifall det skulle funka samt om det var allvarligt menat. Ett par månader senare så bodde vi tillsammans och har nu gjort sedan i somras, vi trivs ihop, det går bra, det går frammåt. Tillsammans kämpar vi mot gemensamma mål att ta oss framåt i livet att ge oss själva en högre status  i sammhället.  Vi vill båda lägligt nog studera på samma högskolelinje, av olika anledningar och med något olika mål. Men innan vi kan göra det har vi en del delmål att nå. Tillsammans kämpar vi nu med problemet som kommer att ge oss chansen att ta sista steget i rätt riktning, Mattematik. Vi hatar det båda lika mycket som vi behöver det.

För ett par månader sedan började jag prata med en kille från Nederländerna, låt oss kalla honom Rob. 

Vi snackade i ca 3 veckor och kom skitbra överens, lite oskyldigt flört och hade kanonkul ihop när vi spelade. Alla mina vänner, både irl och online vet hur mycket jag hatar att träffa folk irl som jag mött online, denna människa var inget undantag för hur jag kände. Efter dessa få veckors umgänge så framkom det att hade en resa inplanerat till sverige inte långt framåt i tiden, snarare knappt en månad,  Dreamhack, varhe gamers dröm. Jag har vart där själv och lanat ett par gånger och gillar det själv, jag skämtade om att jag kanske skulle åka upp dit en dag då det lägligt nog bra ligger ca 1,5-2 timmar ifrån där jag bor. I planen ingick att jag bara skulle åka dit och *stalka* honom då jag sa att jag inte vågade träfffa honom. Det vart först en vecka innan som jag verkligen bestämde mig för att åka dit i alla fall,  utan att säga det direkt till honom. Även när jag var där så kunde jag inte bestämma mig för om jag skulle våga träffa honom eller ej. Lilla tjocka jag  skickade en bild till honom på stället som bevis på att jag faktiskt var där, men meddelandet att jag gömmer mig! Det tog mig över en timme att våga träffa honom, under tiden gjorde jaghonom skitnervös och jag hade med mig 3 av mina manliga gamervänner som lägligt mog var där. Men jag gjorde det! Hela jag sakade av nervositet när jag vågade mig fram, hela tiden förväntade jag mig att han skulle se på mig med avsky och ogillande, jag har aldrig påstått att jag är liten och nätt, men heller aldrig påstått att jag är lite större. Så jag förväntade mig det värsta.

Det värsta blev det inte, men allt var bara AWKWARD. Det va verkligen en konstig känsla, vi snackade lite, vi gick runt lite och jag fick träffa några utav hans vänner som var med på resan och som jag pratat och spelat lite med också. Ganska snart var vi tvungna att åka hem igen, och  en känsla av besvikelse blandad med lättnad föll över mig, samtidigt som jag blev arg och ledsen över att de roliga veckor som vi hade spenderat tillsammans skulle ta slut bara för att jag var jag, lite udda lite tjock och lite feg.

Jag önskade att jag hade kommit på ett svepskäl till att inte kunna åka dit alls och bara fortsatt som innan, jag gick omkring och var arg hela kvällen och sedan kommande dag.

Men vet ni vad, inte ett ända skit hade förändrats, vi spelar varje dag, SMSar varje dag, pratar flera timmar på skype och har allmänt roligt tillsammans. Vi kan skämta och småflötra med varandra och det känns så förbannat jäva skönt! I mina ögon är det vänskap, det kommet nog aldrig bli något mer än så, av flera anledningar, han är snygg- inte jag, han bor i Holland- inte jag, han är gamer- aldrig mer, and so on and so on.

Under samma veva som vi snackade som mest innan vi träffades så pratade jag med en annan kille från- höro häpna- sverige! Dock från andra sidan sverige men ändå, samma land för en gångs skull! Också denna en gamer givetvis, vi skulle träffas i mellandagarna, allt vart planerat.  Dagar och så, Han va den som var mest drivande till att träffas men det kändes bra, för han skulle komma till mig och inte tvärt om. En vecka innan dess så fick han problem med sin dator, som en true gamer så var det viktigare att fixa den än att hälsa på mig.

Så jag återgår till mitt första beslut, när jag började spela. Datea aldrig en gamer Anna, dont do it! Lyssnade jag någonsin på mitt eget råd? Nej, gör jag det nu? Jag hoppas det. 

Nu skulle jag egentligen fortsätta skriva mer om året, och det kommande åtet, planer drömmar och önskemål. Men Rob kallar, han vill spela med mig :) Jag återkommer senare och skriver av mig lite mer!

Lots of love and respec to ya'll.

<3 Anna <3