Åter igen förlorar jag något som  egentligen aldrig var mitt, men det gör inte min besvikelse mindre, det gör inte mitt brustna hjärta lättare. Efter en sådan lång tid så spelar det inte någon roll hur man bryter, det spelar ingen roll vad man har delat, hur mycker man har delat eller på vilket sätt man har delat, jag känner mig lika hårt träffad om du så hade varit mitt verkliga allt.

Men jag överlever, som alltid, och jag märker att ju mer jag  överlever, ju mer vill jag uppleva, jag vill inte knyta mer kontakter, vill inte känna mer, kanske hade allt varit så mycket lättare om jag gjort det som jag så länge fantiserat om, klippa alla band, lämna alla jag tror mig älska, och börja om på nytt, ensam, så långt bort som möjligt. Skulle mitt hjärta klara det? Skulle de va värre att lämna alla på en gång och veta att de förblir lyckliga tillsammans en om de själva lämnar mig en och en för att ensamna möta dödens käftar? Skulle det spela någon roll?

Igår var det 2 år sedan Maria blev mördad, i helgen fick jag redan på att Moster Siv har gått bort, jag känner mig plågsamt kännslokall, är jag förlorad redan? Kommer jag verkligen att bli det kännslokalla monster som jag fruktar att jag kommer bli? Är det försent? Kommer jag såra alla jag älskar? För att jag kommer sluta kunna älska?

Jag var på sjukhuset i förra veckan, jag har slarvat grymt mycket med min vitaminer, vilker sköterskan påpekade, om jag inte skärper mig omedelbart kan jag få men för livet. Det första jag kännde var panik, sedan skamm, sedan accepterande -Kan jag inte sköta mig själv är jag inte värd att sköta om någon annan, jag är inte värd att låta någon älska mig och sedan svika den personen genom att dö, genom att skada mig själv.

JAg har iaf nått ett av mina mål. Under 100kg, Jag har nu gått ner 35 kilo. Jag borde gått ner mer vid det här laget, men jag tar det lungt säger jag till andra, samtidigt som jag säger det skämms jag då jag vet att det bara är ett svepskäl för att slippa bekänna att jag inte slöter mig, å andra sidan så trivs jag med den takten det går i, jag har inga problem med kroppen, inga bekymmer alls, förutom dem i mitt hjärta.

LIkförbannat öppnar mig mig för nya människor, men jag vet inte vad jag vill ha av dem, nya killar nya vänner, nya kollegor.

När de kommer till killar så är jag plågsamt mycket mig själv, visar alla mina dåliga sidor direkt, intalar mig själv att de kanske drar iväg då, utan att de ska behöva såra mig, utan att de skal kunna anväda det som orsak om de skulle gå längre. Min fråga till mig själv- är jag ute efter närkontakten eller vill jag ha någon för resten av livet? Som kan älska mig för evigt, trots mina fel och brister? Jag vet inte,  jag undrar om jag ens vill veta, finns bara ett sätt att ta reda på saken, och i den prosessen kanske jag skadar mig själv eller kanske en helt annan person.

Who will ever know..

Nu får det räcka, kanske jag ska se till o göra mig av med lite kännslor med den där kroppsliga kontakten, så slipper jag spy massa galla här på int ont anande personer.

Piece out.