Work in progress.

Människan försöker alltid göra det bästa av en situation, i alla fall försöker de flesta av oss göra det. Vi strävar alltid efter ett bättre resultat, för att imponera på människor vi vill ha nära oss.

Det spelar ingen roll hur liten gesten är, huvudsaken är att den finns där eller hur? Att vi alla anstränger oss på ett eller annat sätt, inte varje dag, utan med jämna mellanrum visar att vi finns där och tänker på varandra, är inte det en vänskap? Ett affektionsvärde i sig. Om man inte vill ha en människa nära inpå sig, om man inte bryr sig om en människa skulle man väll ändå inte fortsätta med dessa små gester?

Men för vissa är inte detta nog, det har jag bittert fått erfara. På ett väldigt sniket sätt. Lite som att bli huggen i ryggen ungefär då människan inte ens har mage att komma fram till en och påpeka att man gjort något fel. Att inte ge en chans att förbättra eller förklara. 

Vet ni hur det känns när en människa säger att man inte är värd någonting i dennes ögon?  När man står öga mot öga och personen säger att man inte gjort Någonting för att bibehålla vänskapen. Speciellt när personen står och håller i en gåva sedd för att bibehålla denna så kallade vänskap, gedd för inte alls lång tid sedan.

Är det jag som felat för att jag inte duger som jag är? För att jag inte står upp till den förväntan av gudomlighet som  förväntas av denna snedvridna människa? Är det jag eller personen i fråga som förlorar på att jag är ovärdig att vara en vän? Skall jag sjunka till samma nivå och bete mig som ett rövhål? Det kan jag om ja vill. Hon tror att hon är så mycket bättre, jag ser det på henne, hon pratar så stort då hon är nära mig, men då hon tror att jag inte ser och hör, då blir hon en annan, en lägre stående person än hon uppger sig att vara. Men jag vet, jag står högre än henne, både när folk är nära och inte. Jag tar vettet till fånga, sväljer mina djupt sårade känslor och skiter i henne, så vuxen är jag. Jag tänker inte ställa mig ansikte och ansikte och förolämpa henne, det är hon inte värd. Istället kommer hon att sluta existera i min väld. Det kan åsamka mer skada i hennes värld än vad hon kan tro.

Nu låter jag elak och hämdlysten igen, det är visst den den mänskliga delen av mig som gör sig påmind igen, den delen som hon saknar. Kanske blir det bättre när man bara får ur sig sina små onda planer? Utan att sätta dem i verket. Jag vet att jag är en snäll människa, att jag är bättre än henne. Så i mitt fall stannar det med konspiration i min egen värld, men aldrig i hennes.

Jag är värd mer än henne, hon förstjänar inte mig. Min godhet.