Jag förstår inte varför jag känner mig så arg hela tiden, jag förstår det inte alls.

Jag förstår inte varför jag känner mig som jag gör, varför allt känns så meningslöst.

Den är jobbiga känslan återkommer. Varför skall allt vara så komplicerat?

Varför går det inte bara att släppa dig? Att ge uppp dig precis som jag bett dig att ge upp mig? Varför är det aldrig sådär lätt som alla säger?

Kanske är det dags att ge upp? Börja om på nytt? Ta tag i mitt liv och allt det där?

Kanske, kanske, kanske.

Det svider lite i hjärtat, jag blir 26 om mindre än 2 månader. Min bästa vän är 3 år yngre än mig, har fast förhållande och är nygravid.
Var har jag kommit i livet? Jag bor ensam, jag jobbar, jag har katter. .men jag vill ha mer. Jag vill också ha en familj. Ett fast förhållande, allt det där som alla andra har, någon som verkligen bryr sig. Vad skall jag satsa på? Vem skulle någonsin vilja ha mig? Jag som inte ens kan ta hand on mig själv..
Orkar jag? Ja det för jag.
Vad skall jag göra? I have no clue.

Jag går längs storgatan, ni vet, en sån där gata mitt i stan där inte bilar får köra. Man går längs rader av butiker, restauranger, frisörer.. Det är nästan mitten av september, ett år med en sommar bestådd av regn och kyla. Men idag, idag värmer solen så att vantar och scarf känns så onödigt att man önskar man lämnat det hemna trots att man vet att det är kallt på kvällen när man skall tillbaka.
Samtidigt som solen gassar i ansiktet smeker ljudet av en fiol trumhinnorna med en melodi av ett okänt slag. Längre fram ser man den unga kvinna som ensam står där mitt på gatan för att dela med sig av sina erfarenheter.
Till höger, till vänster, framför mig. En blandning av olika språk. Inget av de jag använder själv. En känsla av att vara borta, långt hemmifrån, en skön känsla.

Det var min promenad till bussen påväg mot jobbet denna dag.

Varje dag kommer det upp någon liten  grej som jag vill skrvia om här, 'Senare' tänker jag. Och så glömer jag av det.

Det ända jag kommer ihåg är att det är viktiga saker för stunden som jag vill skriva ner. Men men, så kan det gå.

Appa börjar bli stor nu, han är mitt stjänljus i mitt liv, den enda som jag helt klart vet är beroende av mig och älskar mig. Nog för att han älskar mig för att jag ger han mat. Men jag vet att det är mer än så. Han verkligen älskar mig, så är det bara. Just nu ligger han mellan mig och tangentbordet och kurrar som en annan dåre, gulligt värre.

Jag har börjar drömma om att köpa en lägenhet i Borås, flytta från denna håla som jag bor i nu. Visst jag älskar staden, men jag känner att de anledningar jag hade till att bo kvar här för 3-4 år sedan har försvunnit. Visst finns det en del av dem kvar. Ett par underbara vänner. Men min person kommer ingen vart här. Jag behöver komma närmre jobbet. Närmer en sundare livsstil.Närmre fler och nyare människor. Dock så överger jag tanken på att köpa en lägenhet just nu och återgår till min plan att hitta en skapligt bra hyreslägenhet och nöjer mig med det för tillfället. 

Utöver allt detta känner jag mer och mer hur jag failar med mig själv. My body is my Temple. Kanske borde jag sköta mitt temple lite, är kanske en av anledningarna till att jag inte mår så bra nu. Jag mår la bra, men kunde mått bättre antar jag.

Nej nu skall jag fortsätta att skita i att städa min lägenhet, ta med min katt till soffan och låtan han sova på mig medans jag kollar på Chuck season 2.

Latah.

Har man nått sin gräns när man finner sig själv på jobbet och känner att tårarna är på väg att rinna över utan någon som helst anledning?

Där är inte ofta jag drömmer mardrömmar. Ännu mer sällan är att de väcker mig.
I morse vaknade jag kl4 med bultande huvudvärk på grund av en sådan dröm.
Jag drömde om henne, människan som gjorde mitt liv till surkål. Tydligen kommer jag inte undan hur mycket jag än vill lägga min dåvarande livssituation bakom mig. Jaja bara att bita ihop och fortsätta.

Ny färg :) den som sa att blondiner hade det roligare - bullshit! Bak to dark!