... eller det skulle i alla fall ha varit en tidig morgon, knowing myself, så försov jag mig precis lagom dock, han fixa lunch, klä på mig, tänka massa skit om viss personer, och allt annat nödvändigt.

Åter igen fick jag skjuts av Aua denna tidiga regniga och tråkiga morgon, stressad som jag ändå var han jag ändå browsa igenom 1000 miljoner tankar angående gårdagens händelser, kanske no big deal för vissa, men inte för mig.

Medans jag borstade ögonfransarna och kletade maskara på tänderna funderarde jag allvarlight på om jag verkligen är så smart som jag hittills har trott mig vara.

Gjorde jag rätt igår? känndes det okey med det jag gjorde? Ja jag gjorde rätt, det känndes okey, efter att mina kinder slutat blossa, då kändes det okey.

Igår vågade jag inte gå närmre in på ämnet, de kommer jag antagligen inte göra i framtiden häller, dock fick jag upp ögonen för mitt eget beteénde, så att jag denna morgon även kunde reflektera över det medans jag dum som jag är packar ner kakor, som ja inte kommer kunna äta, till frukost. Man råkar lätt in i gamla vanor när man är stressad och har ont om tid. Som tur var har jag ett underbart surt grönt äpple i väskan som kan tjäna som frukst denna regniga morgon, och ett plommon!

Det ska bli spännande att se vad denna dag för med sig, jag hoppas innerligt att jag har fel angående mina tankar, men generellt så brukar jag inte ha fel, det är det som skrämmer mig idag.

Jag e rätt så stålt över sättet jag så utförligt beskrev en kär vän igår, på ett annat språk, det vara känndes rätt liksom, känndes som om varje ord satt som en pusselbit. Anntar att jag e bra på att lägga pussel med...

Jag har bestämt mig för vad jag vill och inte vill ha, men det skadar inte att ha lite kul på vägen eller hur?

Mitt mottå, eller ja ett av dem, är ju att inte vara kräsen, men nufan tänker jag ändra på det. Ja kan va hur kräsen ja än vill. O de tänker ja fan vara nu.

Återtagit mina tankar på att bara fly fältet, sticka iväg långt långt bort dit ingen kan komma och hälsa på, inte för att jag tror att bågon skulle göra det ävem om jag inte tog mig så långt, av någon anledning tror ja inte folk skulle bry sig om ja så bara flyttade hem till götet...

Gud vilka höga tankar jag har om mej själv och mina vänner...

deprimerande.... jaja vad är väl en bal på slottet...

Nu ska jag sätta igång med min teori, jag återkommer nog senare med ännu en harrang av skitsnack när jag har hunnit tänka lite mer.

Tro - Hopp - Kärlek

Jag är otroligt förvirrad och besviken på vissa av mina vänner.

Kanske tar jag ut min besvikelse i förskott, kanske inte.

Men det lutar ju tyvärr mer åt det besvikande hållet. Jag förstår inte hur en människa kan vara så ovetande om att någon kör över denne totalt, jag fattar  inte hur någon kan stå och kolla på passivt medans någon annan vrider av ens kulor.

Inte bokstavlight talat dock, bildligt. Som om jag inte har nog med problem utan att mina vänner ska vrida sig mot varandra och mig själv?

Upprörd som jag varit idag spenderade jag min eftermiddag i skolan med att plugga teori samtidigt som jag på ensgelska spydde upp all möjliga galla till en scotsk polare via facebook, det var skönt att få ur mig alla vidrigheter, och som ett plus i kanten fick jag öven uttrycka det i engelska. Enormt tack till David som fick vara min verbala slagpåse.

Dock så är det svårt att göra sig av med sådana kännslor ibland, så det ficvk bli att ta sig hem efter skola och en snabbvisit hos syster och ställa sig att baka Kolakakor. Innan OP skulle jag i detta fall ha bakat o sen käkat upp hälften.

'Rage eat cookies', som ja skulle ha uttryckt det innan. Men nu kan jag inte det, så efter att ha bakat ett 60tal kakor smaka jag på en hörnbit o sen hade jag fått nog. Får bjude hem någon kompis som kan äta upp dem antar jag. Någon som inte försöker backstabba mej...

Livet rullar vidare hur man än ser på saken, som en ring på vattnet kan man inte hindra vissa händelseförlopp, man gör bara de bästa av situationen.

Jag hoppas bara att det inte inte har för stor invärkan i slutänden.

När jag blickade in i framtiden förr, såg jag bara en dimma.

Nu har jag börjat se en framtid för mig själv.

Whit love to you all.

Sitter på skolan nu, ingen praktik i köket idag, första gången som vi bara har teori. Har gått här en månad nu. Jag trivs, har bra klasskamrater, riktigt goa faktiskt.

Lärarna är bra med. Jag lär mig sakta men säkert, inte för att jag är en person som lär mig sakta, utan för att processen i skolan är seg, efter en månad har de antagligen fortfarande inte satt upp något schema för oss. De är lite sega här.

Just nu sitter jag med ett häfte på 40 sidor som ska läsas igenom, inte så mycket text på varje sida dock, men tillräckligt. Sen de jäkla instuderingsfrågorna på det.

När jag e klar med Livsmedelskunska kommer jag nog vägra käka allt som har med mat att göra, i'l be living on the coulds! Säkert då eller.

Jag måste dock erkänna att hur tråkigt det än är så får det mig att börja tänka på mina egna vanor hemma i köket, hur jag förvarar och hanterar mina råvaror och tillagade varor med för den delen, och innser att det måste skärpas sig hemma, innan jag råkar ut för en av dessa underbara matförgiftningarna eller salmonellan som jag precis har spenderat 1.5 timme att läsa om.

Det är nu man blir lite fundersam över ifall jag inte redan borde vara död och begraven, eller åtminstonne i koma, efter min hantering av föda i hemmet.

Jaja, dock e de ju viktigare att jag följer reglerna här på skolan än i mitt eget hem. Där e de ju generellt bara ensama jag som dör.

Återigen har jag tagi tupp tanken på att skaffa mig katt. Dock vill jag inte ha en katt som skuttar omkring ensam hemma medans jag sitter o pluggar i en annan stad, stackars sate skulle dö av tråkighet.. eller min dåliga hantering av mat...

Dock så kläckte en kär vän ett förslag om att skaffa 2 katter istället, då kan de leka tillsammans, äta upp varandra istället för mina dåligt behandlade livsmedel och tillsammans demolera min nya lägenhet.

Det tåls att tänka på ett tag i alla fall.

Jag lider fortfarande av ryggsmärtor sedan mitt möte med en person för en vecka sedan, jag har fortfarande inte kunnat bestämma mig för hur ja ska se på saken, hur ja ska klassa mig själv, har jag blivit som alla andra? Eller är jag ursäktad?

Det tåls att tänkas på med, men jag e rätt hård när jag dömmer mig skälv, så jag antar att jag redan vet vart det kommer sluta. Men men, vad är väll en bal på slottet..?

Jag har gått ner 20k nu,mja 21 kanske mer exakt, har inte gått ner så mycket som ja hade viljat, men jag jobbar på det. Jag jobbar också på att sluta med mina dåliga vanor, vilka jag tyvärr har haft konstant de senaste. Dock mycket bättre det senaste, det går i perioder antar jag, man finner hela tiden mer o mer anledningar till att köra igång igen. Jag tänker dock inte ge upp, thats not my style. När jag kommer under 100 kommer jag jubla, men lite kvar tills dess, jag går fortfarande omkring i min stora pöösiga vinterjacka, så det e inte så lätt för folk på stan att se att man faktiskt gå ner i vikt, dock igår satte jag på mig min dunväst ovanpå en hoodtröja, ja känner mej lagom smal o fin i den, när jag ser mig själv i avspeglingarna på stans affärsfönster, det är först då som jag själv lägger märke till att jag faktiskt gått ner i vikt. Det är en skön kännsla.

Jag e enormt glad att jag inte tappar mitt hår i alla fall. Jag vet folk som gör det nu till följd av operationene, känner mig glad över att jag slarvar med maten ibland. går hällre ner lite saktare än blir av med mitt hår.

Ne, nu ska jag fortsätta med mitt bassiluskpluggande, så att haf lär mig mer, ska tänka på katterna med, har ju en  polare som ska ha ungar snart, ska ta upp det med henne.

Kyss o hej leverpastej!

Jag får vad jag vill ha. Även denna gång.

As in, jag har fått vad jag vill ha :>

Jag får vad jag vill ha. Även denna gång.

As in, jag har fått vad jag vill ha :>

Det tog ett tag innan jag ens försökte vilja förstå vad det va som hade hänt, att de hade vart tvugna att öppna mig. Jag hade ont och sa det. Jag kunde inte svälja tabletter, eftersom jag har problem redan innan med det, hur ska man kunna svälja tabletter med en tesked vatten, som desutom gör ont att dricka. Eftersom jag inte fick i mej varken vatten eller föda var de tvugna att sätta drop på mej, jag är en svårstucken person, så mestadels fick de kalla på någon från kirurgavdelningen som fick sätta kanyl i mig, vilket ibland kunde ta flera timmar.
Jag insisterade på att jag hade ont på riktigt, men de trodde mig inte riktigt. Liksom, det är ju vanligt med smärtor efter en mag operation, men jag kännde att det inte va som det skulle. Det gjorde för ont för det. Efter att vägrat att svälja medecin och liknande, så började de tro mig, de ansåg även att jag var tvungen att stanna kvar där på sjukhuset eftersom de då inte visste vad som var fel ock liknande. Givetvis eftersom jag inte kunde inta någon föda själv.

Över de kommande dagarna är jag svag, förvirrad, i smärtor. och ocanpå det måste min syster åka mej till Göteborg igen, så jag lämnas ensam där, och beter mig som en zombie, jag var helt bortkollrad i flera dagar, så från och med nu kommer jag inte kunna beskriva mycket i sitt rätta perspektiv, det kommer lite som det vill.. huller om buller medans minnerna kommer tillbaka...

Jag kämpar på hur det än går, jag kämpar på, på mitt eget vis.

Hur det än går, så blir det nog bra tillslut.

Ikväll känner jag inte för att skriva något. Är lite nere, vet inte riktigt hur jag ska hantera mina känslor. Jag måste vara sämst ever på känslor över huvud taget.

Jobbigt. VIll, men ändå inte. Vågar, men ändå inte.

Jag gillar ju honom :/

Det första jag kommer ihåg när jag vaknar är smärta, torr mun att de sätter in blöta bommullstussar i munnen på mig när de  på något mirakulöst sätt förstår att jag e törstig, jag vet att jag vaknar upp flera gånger med otrolig smärta nere på uppvaket. Detta är en mycket suddig period, man lägger inte märke till mycket när man är helt nerdrogad. Så det finns väl inte så mycket att berätta, jag vet att min syster sitter brevid mig så småning om, då har de kört upp mej till 64:an igen.

Min syster hade köpt mej ett lite gosedjur, det gav mig av någon anlredning en neorm lyckokänlsa trots att jag fortfarande var nerdroga, eller kanske på grund av det. Vilket det än månne vara så bettyde den mycket. För den var mitt sällskap på natten när jag åter var ensam bland massa främlingar.

Innan jag blev ensam dock, så började jag vakna upp i min säng, jag blev medveten om omgivning, smärta och liknande. Jag kommer inte ihåg hur allt gick till som sagt, men vid ett tillfälle blev jag tvingad att ta mej upp ur sängen, att röra sig är jätte viktigt, innan jag försöker mig på detta, stoppar min syster mig, och säger att det är något jag måste veta, hon säger att min titthåls operation inte fungerde som den skulle, att de var tvugna att öppna upp mej 20 cm rakt över magen. Miljoner kännslor strömmar genom en vid ett sådant ögonblick, 'Kunde de inte?' 'Är den inte gjort' 'Skojjar hon' 'Måste va ett skämt!' *Är det därför de gör så ont?' ' Hon Måste skämta'. Men inners inne viste jag nog att hon inte skämtade, och ja jag fick kolla på magen och mycker riktigt fanns där ett 20 cm lång rad av häftstift, som faktiskt skrämmde skiten ur mig. Jag kom i alla fall upp ur sängen, och kravlade mig in på toaletten. Men jag kunde inte kissa, trots att jag kännde mig kissenödig. En sådan hämsk kännsla det är, att inte kunna medans man känner att man måste. Jag vart givetvis törstig, men man får inte dricka några speciella mängder, så jag fick sippa i mig vatten med en tesked, en i taget, Det är jobbigt vill jag lova, man släcker ingen  törst på det sättet.

Varje sked jag tog gjorde dock ont i magen på mig, inte sp mycket från början, men de sa att det var normal, och givetvis är det ju det när man opererat magen.

Den kvällen kunde jag inte kissa, och det bettyde att jag inte vart på toa på hela dagen. Det gör ont när man inte kan kissa men måste, och det är obehagligt.

Jag ville sova och var trött, och pratade med min nattsköterska, berätta att jag inte kunde kissa och att jag var rädd att jag inte skulle kunna vakna under natten om jag skulle behöva de, de förklarade för mig att det fanns åtgärder för detta, just nu kommer jag inte ihåg vad anordningen kallas, men de körde in en slang i mig så jag slapp tänka på att gå upp o kissa, det var en obehaglig kännsla, men den bedövades av smärtstillande som jag hade i kroppen, samt den smärta som jag trots det kännde i såret. Det var min första dag som nyopererad, Och ja, med alla kännslor hopblandade och vetskapen om att jag skulle få ett jätte så på magen så känndes livet lite hopplöst, och ja, jag önskade att jag inte hade gjort min operation.

Jag kan inte riktigt sortera min känslor, ska jag satsa på detta? Ska jag kanske bekanta mig lite mera med honom, som jag kännt i en vecka drygt, trots den korta tiden så är det något speciellt med honom. Vågar jag gå djupare in? Komma honom närmre? Jag får se hur jag gör, varje dag ger mig mer att fundera på, mer att analysera, mer att dömma över.

Förtjänar jag att bli omtyckt av honom? Skulle någon någonsin kunna tycka om mig? 

Jag tror på honom, jag tror på mig själv! Undrar om det är ännu en sån där situation när någon träffar en person, och söger - Han ska bli min!

Jag har sätt det förr.Och jag tror fan att det är det jag vill, jag vill ha Honom.

Jag har riktat mitt sikte på ett hjärta, som kommer bli mitt.