Jhag andthaer atth deta vora undherhållande för diger, att dhet kanhända vill giva diger någenting att göra. Khanske dåer du kan avhållda diger från atth skhada diger själver. Ock om jager haver thur khanske duger khan fullfuljera utan att taga ohederliger hjälper. Dock vherdkar dhet sommer ommer jhag icke hava någenting att förthälja fhör diger.                                                                                                                                                                                                                                                                        

 Snackade med syrran idag. Saknar henne. Återigen svallade hemlängtan upp innom mig, men säger jag det till henne så kommer hon nog inte sluta tjäta på mig förens jag verkligen flyttar närmre henne. Allra hällst köper huset brevis henne så att hon kan utnjutja mina systerliga tjänster vareviga dag. Skulle nog inte ha något emot det i alla fall. Kanske e dax för denna filuren att lära sig att acceptera andra människor, att lära sig att hon inte är unik och ensam på jorden. Att lära henna att närhet till andra människor är bra trots att de kanske inte alltid känns så. Självklart är det inget fel på att vilja vara ensam, men, jag funderar mycket på en sak, jag klarar helt änkelt inte av att röra mig tillsammas med andra alltför länge, är det för att jag inte gillar andra människor? deras närhet`? eller uppskattar jag helt enkelt ensamheter så mycker för att jag då kan behavra mina hemligheter och egeneter för mig själv, eller är det verkligen så som jag tror att det är, släpper man någon för nära, så gör de ondare när man förlorar den människan, harjag helt enkelt tröttnat på att flrkora folk kanske? Jag tror det, efter att ha förlorat Mamma och Maria, andra random släcktingar, vänner man har flyttat ifrån, ja tror det gör ont att komma folk för nära, för jag är så medveten smärtan när de försvinner från mej igen. Kan jag vara så pass kännslokall att jag inte skulle ry mig om jag förlora en av mina vänner? Hur skulle jag reagera? Skulle jag gå under av förlusten? Eller skulle jag ta den med ett kallt accepterane? Har det verkligen gått så långt? jag vet inte, det känns riktigt hemst att erkänna detta, men när jag på rak arm tänker på det, så skulle jag just nu inte orka bry mej ett skvatt. Kalla mej galen, kalla mej för idiot, kalla mej kännslokall. Men nej, inte något av det är jag, jag har helt enkelt bara fått nog.

Vaknade i morse efter 2.5 timmas sömn, alarmet på mobilen börja skräna klockan 8 på morgonen, trodde att den var inställd på kl 9 men icke då.

Lika bra att dra sig upp och slänga sig i duschen så att man piggna till.

Bestämde mig för att baka något, eftersom jag skulle har besök x3 under dagen.

Kollar recept och ideér, www.google.se Sök: BAKA.

Bestämde mej efter många om och men att jag ville göra kanelbullar. Måste ha riktigt jäst! Och pärlsocker! Drar på sig jackan och vandrar ner till närmsta affär. Känner solen mot mitt ansikte. Den värmer så gott. Givetvis öppnar affären inte förens klockan 10. och mina vänner skulle komma kl 11. Tar en längre promenad, Ica here i come! Påväg ner så gär jag så att jag hamnar längsmed sjön. Jag ser solen glittra på de guppande vattnet och reflekterar sina starka strålar så att man måste kisa för att kunna njuta av utsikten. Jag hör våra måsliknande fåglar skräna ofan för mig, blickar för ett ögonblick ut över sjön, och drabbas av en enorm hemlängtan, hem till västkusten, hem till Göteborg.

Hem till havet, hem till människor jag älskar. Hem till staden där jag har förlorat mina nära och kära. Plötsligt längtar jag inte hem längre. Tanken på att ha förlorat 2 mammor där, får mej att  rygga tillbaka inom mig. Ögonblicket går över, all längtan försvinner, och jag traskar vidare med solen i sidan och ett leende på läpparna då jag tänker på att det ska bli kul att få hem vänner.

Som vanligt när man handlar, så finns det massor man handlar fast men egentlien inte skulle handla det. "Hmm kanske lite mjölk med, ohh margarin! e trött på att slösa på smöret, lite äpplen med. Florsocker, ja kommer ju iaf baka. Just det ja Jästen o pärlsockret, de som ja kom för.'" Alltid samma visa, fattar varför jag har ekonomiska besvär ibland.

Mitt hjärta tar dubbla skutt nu för tiden,mitt huvud hänger knappt med på noterna. Men det är la så det ska vara antar jag.

Det är icke sa nicke de dina förehavanden och uppfathdningar, dina känslosvall som får miger att låta huvudet forsa som en flod. Det äro vara mina egena. Såer som det alletider har varigt med en sådan som miger. Jag baknar in i midt huvud atth det äro annorlunda denna hära gångh. Medans kännerslorna bullthar ocher pulleserar inom miger.

Jag tror nog att jag längar hem i alla fall.

Otroligt innerverande att känna sig så ensam och på ett sätt hjälplös.

Otroliga kännslor liksom bara swoschar förbi i huvudet.

Känner mej helt handfallen av någon anledning, svårt att sluta tänka på vissa saker, svårt att analysera. Svårt att helt änkelt finna mina ord. Får mej att tänka på hur resultatet hade varit om situationen varit annorlunda, till min favör.

Åter igen sitter jag och glor in i den fördömda dataskärmen, är alldelses för trött för att tänka, jobba, plugga, leta. Tankarna virvlar i kaos. Tankekaos i ett livskaos, passar la antagligen utmärkt tillsammans.

Idag ska jag förtstta röja i lägenheten. Flytta ner lite mer lådor, städa. Tvätta. 

Fan, kvittar var jag tänker på, kvittar vad jag sysslar med, kvittar vem jag är med, mina tanka bara rusar iväg till något annat hela tiden, det hugger till i kroppen på en bråkdels sekund. Så är mina tankar där och en osynlig rodnad sprider sig som hastigast  på denna bråkdelens sekund, tillräckligt för att bara jag ska märka det och känna av det.

Frukost nu. Återkommer senare.

Jag är trött, jag är helt avdankad.

De senaste dagarna har jag gått omkring som i en despirat dimma, går omkring utan mål, utan att veta vart jag är på väg.

Det finns saker jag måste ta tag i, saker jag måste göra, men för i helvete, varför gör jag det inte? 

Varenda tanke som går går genom mitt huvud har passerat miloner gånger om redan, blandas ut med nya tankar, försvinner, återkommer, bekymmrar mig, försvinner, återkommer, tar död å mig. Får inte någon reda på något alls längre.

Vet inte om jag handlar rätt, jag är 24, borde jag inte beté mej som en vuxen människa, reflektera över mina handlingar, tänka igenom mina beslut, ta straffet, precis som jag alltid gjorde innan? När slutade jag tänka mej för?  När började jag låta mitt hjärta och mina kännslor ta över mit liv? När började jag känna igen? Så som jag inte har gjort på flera år, kanske någonsin. Sen när har jag börjat bryta mina egna regler som jag så prydligt satt upp för mig sjölv?

Sitter och själlöst stirrar in i dataskärmen, medans jag jobbar med en otömlig ström av instuderingsfrågor, sitter och försöker få in mer information i min redan överfulla hjärna. Lyckas ja? mjo de gör jag, känns det bra? mjo de gör de väl. känns det bra? sådär. Känns det bra? Kanske. Känns det bra? Mindre. Känns det bra? Nej. Att pressa verkar vara det ända rätta i min värld.

Fokuserar jag på rätta sakerna i livet? Har jag rätt mål? Rätt omgivning?

Börjar tröttna på ensamheten, saknar min familj. Jag gillar ulricehman och mina vänner, men känner att jag vill Mer, vill ha, vill ha, vill ha, men jag vet inte vad det e som jag vill ha egentligen antar jag. Jag bara vill.

Känner mig irriterad och lättstött mestadels hela tiden känner mej utnytjad av någon anledning. Känner mej bara helt avdankad, en otroligt jobbig kännsla.

För vad jag behöver är fart, motivation, reasons to keep going.

Jag tror att det är dax att ta hand om en del saker, dax att reda ut, dax att börja leva, dax att få rätsida. Dax att vara mej själv till 100% Dax att visa fanskapen hur jävla bra jag är.

The Tiger Lillies - Hailstones

Sätter tankar och kännslor på gung.

Huvudet känns plötsligt helt tomt, alla tankar jag vill få ur mig bara försvann, kanske det räcker såhär. kanske det är nog för tillfället.

Återkommer ikväll eller imorgon.

Hoppas Ullis kommer imorn, e tomt utan henne :(

Ibland sitter man bara där, och funderar på hur man själv tänker, fungerar och handlar. Man funderar på hur man kan anse sig själv ha rätten till att se ner på andra människor, när man för de mästa inte äns är i närheten av att vara bättre på några sätt över huvud taget. Det slår liksom slint lite granna, hela livet stannar upp för ett ögonblick.

Många tankar passerar genom mitt huvud nu förtiden, hela mitt liv förändras, mitt sätt att se på saker, mitt sätt att hantera saker.

Sitter och lyssnar på musik, försöker bestämma mig för vad jag vill med mitt liv och min framtid. Känns som om jag kommer stå och trampa på samma fläck rästen av mitt liv av någon anledning. Men jag antar att jag kommer vinna över den kännslan med, och gå vidare med mitt liv och mina missöden.

Fick ett samtal idag, från min klasskamrat Ullis, hon var på väg till Göteborg i det ögonblick hon ringde mig, tydligen hade hennes pappa får ett par hjärtinfarkter i rad och ligger nu för döden, han hade ringt henne o bett henne komma eftersom han inte vill dö ensam. Om inte det sätter sprickor i hjärtat på en så vet jag inte vad som gör det. Jag hoppas bara att hon inte går ner sig och faller tillbaka i dåliga vanor. 

Efter en del tankar är det nog helt enkelt så att hon är en av mina dragstenar till att gå upp på morgonen och gå till skolan, en av mina motivationsobjekt.

Förlorar jag henne, så kommer jag bli utelämnad helt ensam i skolan, vet inte om jag klarar det . Jag skulle kunna ge mej fan på att jag ska klara det, då skulle ja också göra det, men om sanningen ska fram, så skulle de mästa av det roliga försvinna. Hon är som en mentor, en extra lärare, som en ny men cool  Mamma, hon påminner mej varje dag om Mamma och Maria, det är väl därför det gör så ont. Jag hatar att se folk ledsna, hatar att se dem gå ner sig, hatar det. Verkligen hatar det. Hatar att folk ska behöva dö, hatar att folk ska försvinna från oss.

Tror jag börjar sakna mamma igen, hatar att tänka så mycket ibland.

En dag kommer jag gå under, för att jag tänker för mycket. Det är jag helt säker på tyvärr.

Känns som mitt hjärta är på bristningsgränsen, livet innefattar vissa val vi måste träffa, jag antar att detta även gäller mej.

Försov mig imorse, vaknade när bussen skulle gå, men var så trött att jag sket i att gå upp så att jag kunde ta nästa buss, precis när jag bestämt mig för att ta 9.10 bussen ringer ullis o frågar va ja e, sa bara att jag hade en enorm huvudvärk när ja vakna, så att ja skulle in senare. eftersom ja har en bit att åka blev det att jag anlände kl 10 ungefär. En kort och bra dag blir det.

Imorgon känner jag för att socialisera mig, så har bjudit in Daniel så att vi ska kolla film, käka gott, snacka och dricka vin :)

Längtar.

Lagom slö sitter jag efter ännu en maffig skolfrukost, dax att ta med egen mat igen, alltså sluta slöa på morgonen o se till att komma upp i tid så jag hinner ordna min frukost. Åter igen en dag med bara teori på schemat, börjar bli lagom slött att bara sitta med alla dessa instuderingsfrågor, där jag nu har fått mästadelen av frågorna ungefär 2-4 gånger vardera. Repetition är nutidens inlärningssätt.. I all ära så är det ett effektivt sätt, men långtråkigt.

Ibland blir jag irriterad av andra människors lack of brains, brist på egentänkande och framför allt dumdristighet. Jag skulle inte måla upp mig själv som bättre än andra, jag felar också, men jag anser att jag i somliga fall är bättre på vissa saker än andra.

Ibland önskar jag att alla bara ville låta mig vara, sen inser jag att jag då skuller krevera och gå under då jag älskar uppmärksamhet, jag erkänner att jag på gott och ont, mestadels ont, är en riktigt attention whore, det står mig till last i många sammanhang, men jag måste även erkänna att jag drar nytta av det i min vardag. Att sticka ut en smula under undervisning är inte dåligt tycker jag, såvidare man inte gör det pga dåliga vanor och liknande, att väsnas lite, skratta och ha roligt, fråga mycket, skämta med lärare, det är bra egenskaper tycker jag, det gör att lärarna lägger märke till en, och kanske att de då även ser att jag vill lära mig, då kanske även de vill anstränga sig en smula mer för att se till att jag lär mej så mycket som möjligt.

Hur som haver så tror jag att jag just virra mig in på ett ämne som jag inte hade tänkt mej just nu, just det ja, jag pratade om att jag ville att folk skulle lämna mig i fred, men som sagt, neeee kanske inte.

Jag har definituvt bestämt mej för hur en del saker ska skötas i framtiden, också hur saker kommer att bli, på kärleksfronten så tror jag inte att mitt senaste intresse är aktivt längre, kanske inte pga av bristen från andra sidan, utan att jag helt änkelt inte är intresserad längre, antar att spänningen tog slut efter senaste tidens händelser och diskussioner. Det var bara något som skulle bli av, det är gjort och nu lagt bakom. Jag har mitt intresse inriktat på annat håll, som jag givetvis har haft ett bra tag, längre bort e inte alltid dåligt, men inte heller alltid bra. Dock så är mitt intresse icke borta än, det är nog inte många som kan lyckas hålla mitt intresse vid liv, kanske kan bero på responsen man får dock. men jag vet inte, det kan bara tiden utgöra antar jag.

Nog om det.

Tror jag är på vig in i en något panikartad stress deprission, jag vet inte riktigt vart jag ska göra a mig själv. Jag har ouppklarade buissnes att ta hand om, speciellt minförra lägenhet, men nu har det gått en månad ach paniken förlamar mitt arbete, jag blir helt handlingsförlamad och står o tuggar fradga medans jag stampar på samma fläck tills någon tar tag i mig, slår mej hårt i ansiktet och säger till mig att skärpa mig. Otroligt nog behöver jag fortfarande sådant för att komma igång ibland. Något jag skämms över, men ja har då fan aldrig påstått att jag är perfekt, på riktigt.

Jo jag är väl perkeft, i min egen lilla värd, som är avskärmad från mänskligheten, där får jag vara hur perfekt jag än vill.

Jag borde fortsätta med mina instuderingsfrågor, men som sagt e jag lite besatt i min inte så perfekta mående just nu, så i stället tror jag att jag fortsätter med att klaga över mitt för tillfället lite patetiska liv.

Fick tag i ett soffbord igår, i glas, passar min soffa utmärkt. Jag är nöjd.

Måste städa till lite i vardagsrummet nu bara, sen kan jag ta kort o sån skit, vill ha gardiner med, men måste skaffa fler fästen, och själva gardinerna med då, skulle behöva ta mej till ullared... skulle behäva pengar... kanske måste sälja något. har ju ett xbox, kanske man kan få ngt för.

Sälja speciella tjänster kanske, ne skojja bara, jag är nog den sista som skulle hora mig i världen. Jag borde fortsätta plugga, det blir inte mycket när man om vart annat skriver här och svarar på frågor samtidigt.

Min lärare lurade precis i mig en halv croissant, i tron att Marco hade gjort dem själv satt kch och berömde honom lite granna förmig själv, sedan visade det siG att det var Bake-of. OVÄRT!

Ja ja, vad är väl en bal på slottet..

Ska plugga nu, återkommer i eftermiddag eller ikväll, med mer klag o tankar om livssituation, vänner och allmän beskhet.

So long suckers... i mean... people...

Vi hade precis en genomgång med massa olika slags frukter och bär.

Precis efter frukosten... eller jo kanske en 30 min efter frukost kanske. Men fortfarande alldeles för nära inpå frukosten för min mages tycke. Speciellt då jag ansåg mig vara hungrig och sket i frukostäpplet jag hade med mig och bestämmde mig för att käkla skolans frukost buffé,

15 kr - käka tills du spyr.

I mitt fall, käka lite granna o hoppas att du inte mår dåligt.

Då jag har en benägenhet att äta med ögon och smaklökar så bled det en smula för mycket till frukost, så då sitter jag där mer det stora bordet fullt med frukt och mår lite halvt illa. Bestämde mig direkt för att jag inte skulle smaka på någon frukt så som våran lärare hade bett oss att göra, jag har ju faktiskt a valid reason.

Dock så veknade jag i mitt beslut, för vem vill inte smaka på kaktus, drakfrukt, mangostan och liknande förunder? Det var värt att smaka trots att magen började puttra och morra så högt att min lärare, som jag sitter jämte, lägger märke till det och frågar högt om jag är hungrig, 'Nej, jag är mätt' säger jag, givetvis med hetta i kinderna då jag tycker att det är en smula pinsamt. Jag håller inte inne med att jag har opererat mig här på skolan, men det finns ju en del elever som jag inte känner, likväl 4 helt nya FUBare, men men, jag tar också det som det kommer.

Jag sitter o slickar mina egna sår, bröt ena sidan på en nagel imorse, sådär så att det svider och gör ont och är irriterat hela tiden. Jag har nog inte brytit en nagel på mycket länge, så man blev om något en smula chockad och började fundera på varför detta hände mej?? Sen inser man att man bara brutit en nagel och bannar sig själv för sin barnslighet, samtidigt som man slickar sitt onda sår på den hämska nageln.

Ju mer jag tänker på dig, ju mer jag funderar över situationen, ju bättre känns det. Ju mer jag tänker på det ju mer funderar jag på om jag är riktigt funtad i huvudet eller ej. Ju mer jag tänker på att jag tönker på det, ju mer säker blir jag på att ingen e bättre än mej, oövervinnerlig som jag är.

Jag kallade precis mej själv oövervinnerlig, slä den om ni kan, det är la ändå att tänka rätt högt om sig själv?

Men icke då, i min värld är jag oövervinnerlig, i min värld är jag bäst. Men bara i min värld, jag har brain enuf till att inse att allt inte kretsar omkring mej.

Tro, hopp och kärlek

Tro, hopp och wow - ingen större skillnad.