Arrangerade en dag på sköna Liseberg för arbetsgruppen idag, bjöd in ca 15 pers eller så.. Som vanligt blev vi bara 4 stycken som dök upp. Men lika bra det för vi har haft en helt fantastisk dag tillsammans, bekantat mig med nya kollegor. Även stött på gamls vänner vilket vaxen otroligt rolig överraskning. Kan inte tacka deltagare tillräckligt mkt över denna fantastiska dag.

Sen har den där jävla känslan kommit tillbaka, det där beteendet som jag själv hatar så mycket, det där lismandet för en person av mitsatta könet, jag borde veta att det är hopplöst redan. Men ändå kan jag inte hjälpa det. Jag får väl lära mig läxan en gång till.

Btw, creepy människor i borås på natten, satt strandad här en timme för att komma med bussen hem. Det är inte riiikigt okej att främlingar kommer fram o snackar med en mitt i natte när man är helt själv...

Nu vill jag bara hem till min kisse, kolla på film o gosa tillsammans<3

Ligger o tjockar oss i soffa, jag och min kattunge. Vi är verkligen själsfränder han o jag. Det är så typiskt, just när jag har skaffat katt får jag tillbaka mina drömmar om att åka utomlands och stanna där. Att bara sticka från allt och alla. En dag så kommer jag att göra det, en dag kommer jag gå fri.

Så många gånger jag har hört dig säga att när du väl inte vill ha med en människa att göra så är den människan inte värd ett piss i dina ögon, de existerar inte för dig. Med som med allt annat är det bara skit du snackar, du kan inte släppa någon alls för 5 jävla ruttna ören. Människor som vi gemensamt känner som du nu hatar, snackar du så mycket skit om så att grisar lever renligt i jämförelse. Du kan inte låta mig vara heller. Vad är det för fel på dig din tvåhövdade galning? Snälla låt mig vara i fred i mitt hörn av världen då det ikke passar Dig att vara min vän, Tack!

Jag känner mig ämkligt tom på ord när jag siter här i mitt lilla misslyckande.

På söndag skall jag till Liseberg med arbetspolarna, som vanligt ställer hälfen av dem in, men å andra sidan räknar jag la med det, som vanligt. Jag kommer åka i alla fall. Tredje gången i sommar men första gången med åkpass. Jag njuter av det faktum att jag ej behöver ha den fördömt pinsamma lilla extra bältesbiten när man åker Balder. Jag njuter så himla mycket. Det är så att jag önskar att du hade följt med i alla fall, för att se dig förödmjukad i allas ögon, se att du inte passar in. Å andra sidan är jag lika glad  över att du inte kommer då det betyder att jag slipper ditt giftiga feta ansikte.

Jag undrar ibland vad det är jag gör så himla fel... jag undrar ibland varför jag anstränger mig så himla mycket- Kanske dags att sluta nu? Dags att smälta in i mitt eget lilla hörn och skita i alla andra. Hur mycket jag än anstränger mig slutar det alltid med att jag blir på piss jävla besviken i slutändan...

Jag har kompromissat med mig själv i hela mitt liv tror jag.

Jag blir av med en vän, åter får en annan. Jag är nöjd då det var ett uppköp.

Är dock så himla missnöjd med mig själv att jag lät det gå så långt, att jag lät mina beslut baseras på en annan människas vilja. Aldrig mer. Aldrig.

Jag har haft en trevlig kväll, 3 rätters på stadens kinarestaurang med sköna vänner. Ja vet, 3 rätters för en gastric bypass, lite att ta i, men då vi beställde för 4 o va 4 pers så gick det plus minus jämt. Jag är nöjd.

Planerar sommaren, eller den lilla del av den regniga sommaren som jag har semester. Jag vill till kusten och fiska krabbor. Alltid. Något man gjort sedan barnsben. 

Liseberg- jag kan åka Balder utan att be om den där förudmjukande extrabiten till bältet som jag knappt fick på i alla fall. Jag är fri. Jag KAN.

Jag lever. Jag älskar. Jag finns.

God morgon.

Snart dax att bege sig mot syndens näste, jobbet. Där den människa jag allra minst önskar träffa befinner sig för att förpesta mitt liv. Men Men, man måste ju se till att skrapa ihop pengar för lite käk osv.

Nog för att jag har så att de räcker o blir över, jag kan stålt meddela att jag börjar närma mig mitt mål på 30k för att kunna göra min ögonlaser operation, kommer vara väl värt det, och att veta att jag sparat ihop till allt ensam är guld värt. Dax att sätta på sig ett ansikte, ge katten mat och bege mig. So long.

Work in progress.

Människan försöker alltid göra det bästa av en situation, i alla fall försöker de flesta av oss göra det. Vi strävar alltid efter ett bättre resultat, för att imponera på människor vi vill ha nära oss.

Det spelar ingen roll hur liten gesten är, huvudsaken är att den finns där eller hur? Att vi alla anstränger oss på ett eller annat sätt, inte varje dag, utan med jämna mellanrum visar att vi finns där och tänker på varandra, är inte det en vänskap? Ett affektionsvärde i sig. Om man inte vill ha en människa nära inpå sig, om man inte bryr sig om en människa skulle man väll ändå inte fortsätta med dessa små gester?

Men för vissa är inte detta nog, det har jag bittert fått erfara. På ett väldigt sniket sätt. Lite som att bli huggen i ryggen ungefär då människan inte ens har mage att komma fram till en och påpeka att man gjort något fel. Att inte ge en chans att förbättra eller förklara. 

Vet ni hur det känns när en människa säger att man inte är värd någonting i dennes ögon?  När man står öga mot öga och personen säger att man inte gjort Någonting för att bibehålla vänskapen. Speciellt när personen står och håller i en gåva sedd för att bibehålla denna så kallade vänskap, gedd för inte alls lång tid sedan.

Är det jag som felat för att jag inte duger som jag är? För att jag inte står upp till den förväntan av gudomlighet som  förväntas av denna snedvridna människa? Är det jag eller personen i fråga som förlorar på att jag är ovärdig att vara en vän? Skall jag sjunka till samma nivå och bete mig som ett rövhål? Det kan jag om ja vill. Hon tror att hon är så mycket bättre, jag ser det på henne, hon pratar så stort då hon är nära mig, men då hon tror att jag inte ser och hör, då blir hon en annan, en lägre stående person än hon uppger sig att vara. Men jag vet, jag står högre än henne, både när folk är nära och inte. Jag tar vettet till fånga, sväljer mina djupt sårade känslor och skiter i henne, så vuxen är jag. Jag tänker inte ställa mig ansikte och ansikte och förolämpa henne, det är hon inte värd. Istället kommer hon att sluta existera i min väld. Det kan åsamka mer skada i hennes värld än vad hon kan tro.

Nu låter jag elak och hämdlysten igen, det är visst den den mänskliga delen av mig som gör sig påmind igen, den delen som hon saknar. Kanske blir det bättre när man bara får ur sig sina små onda planer? Utan att sätta dem i verket. Jag vet att jag är en snäll människa, att jag är bättre än henne. Så i mitt fall stannar det med konspiration i min egen värld, men aldrig i hennes.

Jag är värd mer än henne, hon förstjänar inte mig. Min godhet. 

Jag brukade alltid 'skita it', men hur jag mycket jag än försöker så jag jag inte ignorera mitt eget misslyckande.

Allt skulle ju bli så bra. Allt skulle ju vända till det bästa. Varför blev det inte så?

Kan bara skylla på mig själv. Jag sumpar allt jag rör vid, jag sumpar det så fort det kommer mig nära inpå livet. 

Inget kan jag behålla. Bara eländet som verkar dras till mig, det kan jag behålla.

För första gången är jag rädd. Jag är rädd för min hälsa, jag är rädd för att jag inte vågar prata med någon om det. Jag är för rädd för att vända det och göra det bättre, fast i en ond circel där jag örfilar mig själv i all oändlighet.

Jag fasar inför dommen som jag vet kommer komma, jag fasar för blickarna som jag vet kommer  falla över mig med bedömmande  avsky. Jag fasar över min svaghet då jag bryter ihop för att jag inte skött mig, då ja bara får det jag förtjänar.

Jag fasar inför den faktan att jag inte kommer orka mer.