Jag har tröttnat på detta, jag har tröttnat på det mästa om jag ska va ärlig, jag har tröttnar på Sättet som skolan sköts på, jag har tröttnat på att få skulden för saker som inte är mitt fel, saker som jag inte har något att göra med.

Jag är så trött på att saker ska hanteras på ett i mitt perspektiv fel sätt. Jag är trött på att folk och ting inte håller måttet efter min standard, jag är trött på att om och om igen bli besviken.

Jag fattar inte varför jag bryr mig, jag fattar inte varför jag inte sätter stopp, jag fattar inte varför jag skiter i det, jag fattar inte varför jag fortsätter över huvud taget.

Jag stundom Hatar, jag stundom skiter i vad som händer, jag stundom gråter mig själv till sömns, jag stundom sitter där som ett kolli o väntar på att något ska hända, något gott för en gångs skull. Jag har börjat undra om jag inte väntar för jäves. Jag börjar undra om det verkligen inte finns några alternativ annat än att göra precis allt själv, för då blir ju saker och ting till bästa resultat i alla fall eler hur? Det blir alltid bäst när du gör något själv. Det blir alltid bäst när jag får göra på mitt eget sätt. Så kanske jag ska Vända om, ta tag i saker på ett annat sätt. Kanske. Kanske. Kanske....

Jag hatar att ta svåra beslut, jag hatar att ta beslut över huvud taget. Jag hatar att behöva visa mig starkare än andra, jag hatar.

När började jag känna hat? Det brukar jag inte göra. Jag brukar känna förvirring och feghet, tillbakahållsamhet, feghet.

Inte undra på att man är i en deprission, just det, det är va jag är i. En fet jävla deprission...

Du är min Idol på sätt och vis, du är någon som jag ser upp till och som jag avundas, du betyder så mycket för mig trots våran frånskilda relation.

Visst, vi kanske pratar med varandra en gång i månaden. Vi går varandra på närverna. Vi gnäller och blir ovänner. Men jag älskar dig i alla fall, så oerhört mycket. Du har vad jag har viljat ha i hela mitt liv. Du har ett Liv. Och nu ska du göra dig av med det. Jag lider för din skull, för att du inte kan ha kvar det, jag lider för att du förlorar min dröm, vilket också är din, fast kanske inte exakt, om inte ni kan hålla ihop, hur har jag då någonsin någon chanse att hitta min egen väg och bygga upp mit eget liv? När inte ens du kan upprätthålla din? Trots att det är du som ska skilja dig, så är det min värld som rasar lite, min värld ruckas och mina ideal raserar. Vet du hur jobbigt det är när någon man älskar hamnar i onåd med livet självt? Givetvis vet du det. Vem ser du upp till? Vem är ditt mål? Vem avundas du? Varför sitter jag och tycker synd om mej själv när du måste ha det så mycket värre? Varför känner jag mig smärtsamt känslolös? är det verkligen så att jag inte kan känna något längre? Är kan helt handfallen? Kommer jag någonsin att lämna mitt bekväma skal och bli en människa jag med? Kommer jag att sluta att irritera mig på folk som jag anser vara minde värda mig? Som inte e mödan värd att behålla? Är det dax att börja leva livet på riktigt snart? Sätta nya mål? Nya belöningar? Nya rutiner? Vi får väl se vad som händer och fötter, verkar som om ag fortfarande inte kan nöja mig med Lagom.
Får ta mig en funderare på Livet. Får tänka igenom vad det är jag vill ha utav livet. För det är ju trots allt jag själv som bestämmer min mål och mina begränsningar.

Tro Hop Kärlek
 

Känner mig sviken av någon anledning, trodde kanske att efter att inte ha setts på ett år eller 2 att du kanske skulle ha ansträngt dej lite mer än vad du gjorde, för att vi skulle kunna träffas. På sätt och vis förstår jag dig, tror jag, men ändå inte, det var ju din ide att vi skulle ses, att senan bli avbokad 2 dagar i rad, känns ju inte riktigt okej, speciellt med  hur meddelsam du vart, eller inte vart kanske man skulle säga istället.

Ja, jag är besviken min vän. Riktigt besviken.

Jag älskar kameran, trots att den inte alltid älskar mig.

Jag behöver förändring, massor av det, vad jag än vänder min blick fångas den av behovet och önksan att förändra, förändra, förändra... Förändra.

Sitter här i skolan med min fördömdra teori, som jag sakta tar mig igenom, den tar fan aldrig slut ju, är helt jätte mätt efter att ha käkat en jättegod lunch som jag och min kompis gjorde tillsammans till gårdagens middagsmål, en klasskamrat sprang hit med en stor fel kanelbulle som hon tyckte att jag skulle käka, precis innan jag skulle sätta mej att käka. Givetvis slänger man iväg bullfanskapet (inom räckhål precis bakom datorn) och traskar iväg för lunchen, när mn återkommer tilld atorn för att fortsätta med pluggandet ligger den fördömnda bullen där och tycker att jag ska äta den, visst tänker jag, ja ska smaka, sen, kanske, eller jo de kommer jag, men inte än, för de kan jag inte, jag är helt proppmätt efter min lilla lunch, det är jobbigt att jag inte kan äta så mycket, men jagh är ändå tacksam att jag inte kan, innan, i  mitt förra liv hade jag suttit o mumsat i mej den där jävla bullen hur mätt jag än hade varit, nu är jag bara glad att jag inte kan, den kan få ligga där tills jag inte är så mätt. har jag tur kanske jag glömmer av att den ligger där! Tji fick den i så fall!

Min blick spanar hela tiden, tänkabara alternativ, otänkbara alternativ, tankarna passerar lika snabbt som ögats blinkningar, det är bra att folk är så naiva ibland, som jag sa på min Facebook härom dagen

"Den mest komplicerade, egensinnade, jobbga, idiotiska, osäkra person jag vet är jag själv.. dock tror jag att jag är den perfekta matchen för mig själv, det är bara jag som förstår mig och bara jag som kan leva med mig sjäv.
God Natt folket"

Inte en jävel tog det seriöst, trots att jag nog aldrig har vart mer allvarlig i hela mitt liv, det känns skönt, att skriva något sådan, så all varenda jävel kan se de, då vet man att folk vet, trots att de inte  fattar.

Det går kanske lite djupare än det ser ut med, men det är det bara jag som vet och ser.

Nu ska jag plugga vidare, snegla på den där bullen, o smaka på den så småningom, samtidigt som min blick sakta glider över min omgivning vaksamt sökande efter svar och opportunitys.

So long fuckers.

Min syster var här igår och hälsade på mig i nya lägenheten för första gången. Hon hade med sig Alexandra som var o hälsa på från stockholm, medans de körde hit ringde de och föreslog att vi skulle åka till Lager 157 och shoppa tillsammans innan de kom hem till mej och käka middad, så jag förberedde allt för maten och stack sedan ner på stan för att möta upp dem.

När de kom, när Elina såg mig genom sitt fönster i bilen, såg jag hur hennes ansikte nästan skrynklades ihop av glädje och jag hörde i hennes röst att tårarna inte var långt borta, hon hoppa ur och gav mej en kram samtidigt som hon kolla in mig, hur jag hart förändrats, påpekade hur liten och fin jag blivit, medans hon säger detta känner jag hur en rejält stor sten faller från mitt bröst,visst jag har gått ner en 6-7 kilo sedan jag träffa henne sist, men det borde ha varit mera, det är så lite att jag har fasat inför att träffa henne, samtidigt som jag hat längtat efter henne.

Sammtidigt hade jag på mig mina nya kläder. En soligt fin klänning, färglad.

Jag har inte använt färger på såå många år, o klänning har jag inte haft på mig sedan jag var liten. För en gångs skull kände jag mej vacker. Jag har varit orolig för att mina bröst ska försvinna, men jag har oroat mig i onödan, de känns snarare större i kontrast att min kropp blir mindre, i den nya klänningen blir de helt enorma, vilket är ngt som jag både ogillar och gillar, beroende på slutresultat så kommer jag nog göra en bröstförminsking, only time can tell.

Finns så många virriga aspekter i mitt liv framtiden är en av dem, kan inte bestämma mig för vad jag vill, för vad som är bäst för mig, men jag antar att  tiden får avgöra det med.

Min syster har startat en blogg, en blogg om sin barndom, en barndom som jag märker att jag inte vet ett skit om. Hon har precis börjat och jag märker redan hur hårt det tar på mig att läsa det. Och jag som tyckte att min uppväxt var jobbig...

För varje ord jag läser ökar min respekt för denna underbara kvinna som jag har haft äran att känna i hela mitt liv. Min underbara syster, hon är så stark. Jag önskar jag kunde vara bara liiite mer som henne. Då skulle nog även jag vara en bättre person här i världen...