Åter igen förlorar jag något som  egentligen aldrig var mitt, men det gör inte min besvikelse mindre, det gör inte mitt brustna hjärta lättare. Efter en sådan lång tid så spelar det inte någon roll hur man bryter, det spelar ingen roll vad man har delat, hur mycker man har delat eller på vilket sätt man har delat, jag känner mig lika hårt träffad om du så hade varit mitt verkliga allt.

Men jag överlever, som alltid, och jag märker att ju mer jag  överlever, ju mer vill jag uppleva, jag vill inte knyta mer kontakter, vill inte känna mer, kanske hade allt varit så mycket lättare om jag gjort det som jag så länge fantiserat om, klippa alla band, lämna alla jag tror mig älska, och börja om på nytt, ensam, så långt bort som möjligt. Skulle mitt hjärta klara det? Skulle de va värre att lämna alla på en gång och veta att de förblir lyckliga tillsammans en om de själva lämnar mig en och en för att ensamna möta dödens käftar? Skulle det spela någon roll?

Igår var det 2 år sedan Maria blev mördad, i helgen fick jag redan på att Moster Siv har gått bort, jag känner mig plågsamt kännslokall, är jag förlorad redan? Kommer jag verkligen att bli det kännslokalla monster som jag fruktar att jag kommer bli? Är det försent? Kommer jag såra alla jag älskar? För att jag kommer sluta kunna älska?

Jag var på sjukhuset i förra veckan, jag har slarvat grymt mycket med min vitaminer, vilker sköterskan påpekade, om jag inte skärper mig omedelbart kan jag få men för livet. Det första jag kännde var panik, sedan skamm, sedan accepterande -Kan jag inte sköta mig själv är jag inte värd att sköta om någon annan, jag är inte värd att låta någon älska mig och sedan svika den personen genom att dö, genom att skada mig själv.

JAg har iaf nått ett av mina mål. Under 100kg, Jag har nu gått ner 35 kilo. Jag borde gått ner mer vid det här laget, men jag tar det lungt säger jag till andra, samtidigt som jag säger det skämms jag då jag vet att det bara är ett svepskäl för att slippa bekänna att jag inte slöter mig, å andra sidan så trivs jag med den takten det går i, jag har inga problem med kroppen, inga bekymmer alls, förutom dem i mitt hjärta.

LIkförbannat öppnar mig mig för nya människor, men jag vet inte vad jag vill ha av dem, nya killar nya vänner, nya kollegor.

När de kommer till killar så är jag plågsamt mycket mig själv, visar alla mina dåliga sidor direkt, intalar mig själv att de kanske drar iväg då, utan att de ska behöva såra mig, utan att de skal kunna anväda det som orsak om de skulle gå längre. Min fråga till mig själv- är jag ute efter närkontakten eller vill jag ha någon för resten av livet? Som kan älska mig för evigt, trots mina fel och brister? Jag vet inte,  jag undrar om jag ens vill veta, finns bara ett sätt att ta reda på saken, och i den prosessen kanske jag skadar mig själv eller kanske en helt annan person.

Who will ever know..

Nu får det räcka, kanske jag ska se till o göra mig av med lite kännslor med den där kroppsliga kontakten, så slipper jag spy massa galla här på int ont anande personer.

Piece out.

Är det värt att skaka av sig allt man har, för att skaffa sig allt igen?

Nya vänner, ny familj, nytt liv?

På en främande plats, i en främande värld, långt bort ifrån där jag nu finns.

Orkar jag stanna kvar och känna den där lilla känslan inom mig?

Orkar jag klippa alla band?

Orkar jag någonting alls?

Jag blir deprimerad s¨fort du pratar med mig, så fort jag ser ett ord du skrivit.

Jag blir deprimerad när jag ser hur du kravlar dig över mitt teritorium utan att se att du inkräktar. Avstånd, kanske är det upp till mig?

Hittade denna dikt på någon random sida, tyckte att den va fin, beskrivande och verklig.

Sorgsna ögon men en mun som ler
I ögonen man sanningen ser

De kan inte ljuga som läpparna gör
De kan inte dölja det som finns innanför

Men ögonens språk kan vara svårt att tyda
När de läpparna ej vill lyda

Men ögon som tar så öppet och klart
Är något så vacker så unerbar

Tårarna river i halsen så fort jag ser sig på bild, så fort jag hör din röst, så fort jag tänker på dig. Vad ska jag göra?

Den envisa känslan av att förlora något som jag egentligen inte har ensamrätt på, om man nu ens kan säga något sådant. Det känns, jobbigt. Ingen märkbar skillnad, men jag känner mig ändå åsidosatt, det liksom kryper i mig, själen skriker efter uppmärksamhet. Jag vill inte dela, jag vill inte förlora det lilla jag har, jag vill inte att det blir mindre än det redan är, jag vill inte att du ska gilla henne mer än mej. Jag vill inte, jag orkar inte, jag vill inte känna så här, vill inte..

Jag gråter innombords, jag river sönder mig, jag går sönder bit för bit. Jag vet inte hur jag ska hanter mina kännslor, vet inte hur jag ska bete mig, vet inte hur jag ska kunna leva med min besvilkelse över mig själv, vill krypa tillbaka ner i mitt skal, dra in mig i mig själv igen, sluta ha ett liv och betee mig som jag gjorde innan, men det kan jag inte, jag får inte, jag vill egentligen inte, jag måste kämpa, jag måste komma vidare, jag måste jag måste jag måste jag måste.

Kanske kan jag få det att fungera, kanske kan jag.

En sak e då klar i alla fall, jagh kan bara lite på mig själv, jag kan bara räkna med mig själv, och nu tänker jag se till att röja min egen väg till att må bra, sen sticker jag, bort, ett nytt liv, för mig själv.

Brydd förvirring, förvirrad över mina känslor, förvirrad över mina egna reaktioner.

Jag borde vara glad väll? För hennes skull? Istället finner jag mig själv avundsjuk och åsidosatt trots att ingen märkbar förändring har skett, kanske bara vetskapen att min unika sitts inte är unik längre? Jag är inte den ända, nu är det en till, kanske ska jag lägga all min energi på att  förbättra mina förutsättningar till att bli en bättre person, en mindre avundsjuk och självisk person, kanske jag ska sluta att krypa tillbaka in i mitt lilla skal, som jag märker att jag håller på att göra, jag försvinner mer och mer för var dag som går, för var tanke som passerar med oroliga förutfattade senarion. 

Min själ förgås, min kropp tar stryk liksom mina sinnen, Jag Går Sönder.

Jag ska ge det en chans till, en sista, sen ger jag upp, sen kommer jag inte orka med det mer, då lägger jag ner allt och börjar om på ruta ett, nytt liv, ny onkräts, nya behov, nya intressen, på ett sätt en ny Mig. Men jag hoppas att jag inte ska behöva det, vet bara att hur hård jag än verkar, så är jag otroligt skör innuti, när man väl har kommit in så går jag sönder lika lätt som det vackraste porslinet.

Jag fortsätter att säga till mig själv, att detta är sista gången, efter detta så blir det ändring, men vart har den ändringen tagit vägen? Det blir bara värre hela tiden, jag ser inget slut, jag intallar mig att det blir bättre, jag intalar mig att jag kan ordna upp det så småning om. Ja, det kan jag säkert, någon gång, någon stans.

Det smärtar att erkänna för andra att man är svag, men inte ens i närheten av smärtan man känner när man måste erkänna för sig själv att man inte klarar av det, att man trots allt sviker i slutändan.

Tror jag behöver lite tid, det är allt.

Är trött på detta.

Irriterad på detta.

Obeslutsamhet.