Dagen jag skulle opereras gick jag upp tidigt då jag vart tvungen att duscha ännu en gång med det skumma medlet, fortfarande helt ensam började jag göra mig iordning, packade mina saker, satte på mig kläder och tog med mig det till avdelningen som jag skulle ligga på efter operationen, 64:an.

Min syster möter upp mej utanför hotellet, så vi tar bilen och flyttar den till en annan parkering. Tillsammans går vi upp till 64:an och nu börjar jag bli nervös som bara den. Jag får mig en säng tilldelad, ett skåp där jag kan lägga in mina saker. Sedan får jag de sjukhuskläder som jag ska ha på mig under operationen, då jag aldrig legat på sjukhus innan tycker  jag av någon anledning att det är en smula spännande konstigt nog. Nu har jag en timme tills jag ska ner till OP, jag spenderar den med min syster i dagrummet o kollar lite på TV och pratar.

Tillslut närmar sig klockan 9, det va då jag hade fått min tid. Tydligen va det mycket att göra på avdelningen den morgonen, för de glömde av mig, att jag skulle ner  vid den tiden alltså. Strax efter 9 kommer en sysrer skyndades o ber mej hoppa i säng. så att de kan köra ner mig till OP. Min syster följer med i den stora hissen, där vi sedan hastigt måste säga farväl. 

Nu är jag åter lämnad i min ensamhet. Jag ligger där i min rullande säng, ser talk mönstrena rusa förbi, men lägger ingen tanke till på hur det ser ut. Jag kommer in i ett stort rum, alldeles för uppjagad för att lägga märke till hur det verkligen ser ut, mer än att det är massa maskiner och människor överallt.

De sätter på mig ett slags benstöd, sätter sugproppar på mig, slangar, nålar.

De frågar mig en massa saker, allt går så fort. Jag kommer ihåg att jag fick komplimanger för att jag lyckades svara på 2 frågor som ställdes precis samtidigt.

Av någon anledning är en av de sista kännslorna jag har innan jag sövs stålthet, över något så simpelt som att svara på 2 frågor samtidigt.

De sätter en mask över mitt ansikte, och sedan försvinner jag.

Jag flyttar snart. Idag packade jag ytterligare 3 lådor med mina kära tillhörigheter. Jag hittade minnes mappen från mammas begravning, jag brukar inte gråta över henne, men denna gången gjorde jag det, Snart är det 14 år sedan hon lämnade oss, och eftersom jag generellt är så glad över mitt liv just nu, så måste det alltid finnas något som känns mindre bra, nu var det saknaden av mamma.

Jag träffade FIa o hennes kille på stan idag, vi gick till stans ena Thai restaurang, men kan ju inte precis äta så mycket längre, så att äta lite på Fia's var självklara valet. Det verkar som om mina göranden sprider sig snabbt, eftersom jag träffa en kille förra veckan på en fest hos dem. Det var min första fest efter operationen, så jag visste inte riktigt hur mkt jag kan dricka, det blev givetvis för mycket, så jag har minnsesluckor som är ungeför från 12- 3 på natten, tydligen så åkte denna killen med oss hem i våran bil (jag var där tillsammans med en vän, Linus, som var nykter då han skulle jobba dagen efter) i alla fall så föll jag direkt för denna killen så fort jag kom in till festen, jag satt o snacka med honom hela festen och tydligen satt vi i baksätet tillsammans hela vägen hem.

Jag kommer helt enkelt inte ihåg mer än att jag satt och kystes med honom halva vägen hem. Tydligen har han mycket dåligt självförtroende och självkännsla. Vilket jag nu har märkt med, eftersom vi spelar tillsammas sedan efter festen, japp, jag är ett wow freak. För att få reda på vad han tyckte om färden hem har man försökt smyga in lite hintar och liknande i konversationerna, tillsammans med komplimanger, jag tror att han efter en vecka fattar att jag verkar intresserad av honom, vilket jag givetvis är. men gud vad jag är osäker på mig själv. Jag är ovan vid kännslor liknande detta, jag e skygg, värre än han, så jag undrar hur detta kommer att gå. Bara tiden kan avgöra antar jag.

Men jag hoppas att de kan bli något, mellan han och mej, men trots att jag vet att han är blyg, så tror jag att jag själv är värre, så det hänger på mig antar jag.

Jag hoppas bara att jag inte bangar ur.

Det är skillnad på att acceptera sin kropp och sitt utseende och att älska det.
Om man inte kan älska sitt eget, hur kan då någon annan ens gilla det?
Där i ligger mina största bekymmer när det kommer till partners och liknande.

Whit lots of love to you all. 

Jag gillar inte helkropps bilder.

Men jag gillar mina drag.

Som sagt, i november -10 gjorde jag någonting för mig själv.

Jag åkte upp till Stockholm, tillsammans med min underbara syster Elina, jag älskar henne något otroligt för allt hon ställer upp för mig, för att hon finns, för att hon är den hon är. Vi åkte dit tillsammans med bil, en lång resa, som vi gjorde tidigt på morgonen samma dag som jag skulle läggas in på skukhuset.

Jag är en extremt försiktig person, jag gillar inte oväntad smärta, att skada mig och liknande, jag kan och har dock tatuerat och piercat mig. Men det är en annan slags smärta. Givetvis är jag så nervös som jag aldrig varit förr, men jag är för stålt för att visa det och höll det mesta inne. Men min syster känner mig för väl. Hon ser mig som jag är, ser hur jag fungerar. Jag vet också att jag växlade mellan enorm nevositet och ingen alls, av någon anledning fick det mig att känna mig dålig som inte kännde något. Men det är väll så saker och ting fungerar.

När man sitter här och tänker tillbaka stormar alla minnen fram och tillbaka, men vet inte riktigt i vilken ända man ska börja skriva om, vilken vinkel är bäst att angripa först.

När vi anlände till Stockholm åkte vi direkt till sjukhuset där jag skrev in mig och ordnade med övernattning eftersom operationen inte skulle ske förens morgonen efter, jag checkar in på Patienthotellet som ligger ankrat till sjukhuset, lämnar min väska och andra tillhörigheter och sedan går jag och syrran tillbaka till  det kommande mötet, eftersom mötet skulle ta 1 timma eller mer så bestämde vi att vi skulle skiljas åt för dagen, hon åkte hem till en väninna och jag lämnades ensam på ett sjukhus i Stockholm.

När tiden var innen anlände jag till mitt möte. Jag var lite rädd av mig, helt ensam på ett möte med massa andra personer, gruppmöte stod det ju på papprena jag hade fått, massa folk.

Jag hade tur, det var bara 2 andra med på mitt möte, det känndes mycket bättre för mig, för ja finner mig lite skygg bland större samlingar och och känner mig lite obehaglig till mods. 

Brevid mig på detta möte sitter en medelålders man, Kent heter han, han verkar lite nevös han med, vi börjar prata lite, skämtar lite, skämt är mitt största försvar, in i pratet kommer även  den andra medlemmen av våran lilla grupp, Alexandra, en jämnårig ung kvinna med ett leende och snälla ögon, vi sitter o jämnför väntetider, anledningar och förhoppningar ända tills sköterskan och hennes lärling kommer in till oss och börjar prata. De går igenom mer precist om vad det skulle bli för förändringar, det är nu jag börjar att undra om jag inte borde läst på lite mer nogrant om förändringarna som skulle ske efter en operation, det fanns tankar om att jag borde ändra mig, jag är hellre tjock än att behöva leva under vissa av de förhållandena som komma skulle.

Vi fick var sin lunta med papper att fylla i, men vid det här laget hade vi bekantat oss en hel del och satt o prata mer än att besvara deras frågar, flera gånger kom de in o kolla om vi var klara, men vi har helt enkelt svårt att slita oss från att upphetsat beskriva våra kännslor och liknande. Efter många om och men avslutas mötet, jag hade då fått reda på att Kent skulle opereras morgonen därpå, precis som jag skulle. Medans Alexandra skulle komma tillbaka om 2 veckor eller så.

Eftersom jag var incheckad på hotellet och Kent inte viste vart de va, så lovade jag att vänta nere i entrén på honom och att jag skulle visa vägen, han skulle bara skriva in sig på sin avdelning innan han kunde komma med.

Medans jag sitter där nere, kommer Alexandra ut från det samtal som hon haft efter mötet, hon ser mig, och vinkar till mig där jag sitter på någon sorts soffbänk och väntar på Kent. Hon kommer fram till mig och avslutar samtidigt det samtal hon hade i telefon, vi ler och börjar genast prata med varandra.

Jag känner alltid på mig när jag kan öppna mig för en människa, och hon och jag connectade direkt. Vi satt nog och pratade om allt som fanns att prata om, personligt, värdsligt, operation och allt som hör till det, vi satt nog dör i 45 minuter eller något, innan  Kent kom ner från sin inskrivning.

Vi alla 3 börjar sakta gå tillsammans mot utgången för att vinka av Alexandra, fortfarande pratandes. På denna, låt os säga halvtimme, hade hon och jag klickat så bra att det känndes helt normalt att fråga om vi skulle byta Mob nummer och ge varandra en stor kram, samtidigt som vi pratade om de 2 kommande veckorna då hon skulle leva på Naturdiet Shakes, det vart svårt att skiljas åt på ett sett, för hon skulle inte in förens om 2 veckor igen, då skulle jag sedan länge vara borta. Efter ett litet utdraget farväl skiljdes vi åt och jag och Kent började gå mot vårat Hotell.

Vi skaffade honom ett run, sedan bestämde bvi soss för att de va dax att skaffa oss en shake var, man måste ju äta trots operation. Vi fick gå till Sjukhusapoteket för att få tag i våra shakes, efter det så skilldes vi åt, han till sitt rum och jag till mitt, jag hade dock då redan fått reda på att jag skulle befinna mig på min Avdelning kl 7.45 kommande morgon.

Väl ensam i mitt run var det dax att börja följa direktionerna man fått, jag vartvungen att ta en dusch (självklart) på kvällen innan och morgonen därpå, då skulle jag även använda ett blått meden som de givit mig på svampar, det luktade mindre gott men var ett måste, tidigt på kvällen, runt 8-9 gick jag till sängs, alldeles ensam, växlande mellan att läsa min bok och kolla på TV. mellan 9-10 somnade jag, vad jag minns så var det dock en orolig sömnt, vilket öppenbarligen berodde på nervositet blandat med en ny säng och ny omgivning.

Och en skumm doft från tvätt medlet!

Jag är en självständing person, men att bli lämnad ensam på sjukhuset känndes jobbigt ett tag, dock hade jag då inte en aning om att ja skulle uppleva värre.

Kärlek till alla som jag älskar, alla som alltid har stöttat mig trots alla de kilon och händelser som jag gått omkring och burit med mig så länge.

Jaa de är nog dax för mig att börja skriva, få ur mig lite skit.

Att bara, få det ur mig utan att behöva berätta för någon särskild.

Jag är inte perfekt, långt ifrån, men jag är inte heller född bakom en dörr.

Dock gillar jag perfektion i viss mått, även om det jag presterar inte är perfekt i allas ögon, så är det de i mina mått mätta, dock väldight ofta med ett bra resultat utåt med.

När någon annan gör gonting slarvigt, eller tanklöst blir jag irriterad, jag kan inte riktigt stoppa de, det är liksom en reflex. Jag antar att jag då kan uppfattar lite, ja va ska man säga, elak. Jag är definitivt ingen elak person, jag är dock väldigt rättfram.

Jag försöker alltid vara ärlig, ibland  behöver man dock hålla inne, men det är inte samma sak som att vara oärlig eller att ljuga. 

Jag är respekterad bland mina vänner och bekanta, jag är en av de få av oss som kommer överräns med alla andra runtomkrig, jag ogillar starkt att vara ovän men någon. 

Min stora passion i livet, är livet självt. Min största rädsla är att förlora mitt liv, det finns så mycket jag vill göra, se, säga, uppleva. Om jag hade fått välja så hade jag viljat leva för alltid, så jag slipper miss något.

Jag har varit överviktig i så gott som  hela mitt liv, under en period i mitt liv var jag det dock inte, då va jag smal, men för ett pris, ett liv i fängelse och enorma kontrollbehov från någon annan. 2009 bestämde jag mig för att det behövdes en drastisk åtgärd, med påtryckning från människor som älskar mig. I November samma år gick jag till läkaren och bad om hjälp, ungefär exakt ett år senare, med fel marginal på ett par dagar, läggs jag in på Danderyds Sjukhut i Stockholm för att genomgå en Gastric Bypass, det är där jag tänker börja min blogg, givetvis efter denna lilla förtext.

Alla mognar vi någon gång, alla växer vi upp. Frågan är om det sker i tid eller ej.